Sandviol är en lite uppmärksammad viol trots att den ofta har sin växtplats inom gårdstomten. De små blålila blommorna visar sig bara en kort tid i maj, samtidigt med vitsippan. Den växer solöppet och torrt, helst på lättare jord, gärna sand, men är inte bunden till detta substrat. Däremot kräver den rikare basiskt underlag och är tydligt gynnad av kalk. I älvdalarna finns den mest på rullstensåsar och annat glaciofluvialt material men också på örtrika moränkullar som i Ljungandalen. Den är typisk för lågvuxen, gräsig mark i tallskogsbryn och i sydvända torrbackar intill gårdarna, gärna i något glesvuxna fläckar. Den kan klara sig kvar på äldre gårdstun, även under gräsklipparen, liksom på skötta järnåldersgravfält. Sandviol finns även på rika hällmarker, ibland med bete, som i Alnö och Selånger. I skogsbygden är den sällsynt och finns främst i de kalkrikare områdena i väster, t.ex. i en torr bruksvägkant vid en fäbod i Borgsjö.
Sandviolen har en naturlig växtplats på torra hyllor i örtrika sydberg (ofta ovan stupet), särskilt på diabas och amfibolit. Den finns också på sandiga strandbrinkar, som i Ljustorp Åsäng och på en deltaö vid Indalsälvens utlopp.
Sannolikt är arten på tillbakagång på kulturmark genom igenväxning och olika förändringar i äldre bebyggelse – idag hittar man den ofta bara i små restbestånd i mer genuina gårdsmiljöer.