äkta lopplummer
Huperzia europaea
Mer information om arten
Lopplummer föredrar fuktiga och skuggiga växtplatser med hög och konstant luftfuktighet men har små krav på näringstillgång. Den uppträder lite oberäkneligt i många skiftande miljöer, liksom undanträngd till udda ståndorter, och är vanligen påfallande fåtalig. Den växer på bergsklippor, helst i nordsluttningar, men är även sedd i sydbranter. Den kan – ofta som enda kärlväxt – klänga fast i sprickor och mosskanter på ganska branta hällar.
I skog finns den inte i marktäcket utan ses bara där detta är uppbrutet, t.ex. på ovansidan av större, mossklädda block eller på tuvor i sumpskog. Vid skogsbäckar dyker den upp speciellt i steniga partier, t.ex. där bäcken går genom ett skravel eller i en ravinbildning. På myrar kan den någon gång ses på tuvor i kantzonen, oberoende av myrtyp. På nydikade myrar har den setts kolonisera det försvagade myrplanet. Man kan även påträffa lopplummern på sjöstränder, men där håller den sig på strandens allra översta del, ofta bland stenar. Lopplummern saknas i stort sett på kulturmark och ses t.ex. inte kolonisera fuktiga markblottor i den miljön.

Första fynd

Först publicerad av Collinder (1909), som Lycopodium selago. Äldsta belägg från Attmar Torringe skog 1875 (C.G. Andersson i S).

Bygdenamn och bruk

I Medelpad har arten kallats luslumrik, belagt åtminstone från Borgsjö och Selånger. Från Selånger uppges att en lag som hjälper mot löss kan framställas av denna växt. De kortare namnformerna lumrik eller lomrik kan nog ha använts även för andra lummerarter. Hos Hülphers (1771) omtalas från Alnö att ”Magsweda säges kunna dämpas genom decoct af Lycopodium eller Lumwick m.m.” Vilken av arterna som föredrogs har vi inte kunnat utröna.

Variation

I landskapet är lopplummern huvudsakligen representerad av vanlig lopplummer subsp. selago, men några insamlingar tillhör fjällrasen, groddlummer subsp. arctica.

Utbredning

Tämligen allmän i hela landskapet men uppvisar maritima drag och är vanligast i högre bergsområden i väster.
Collinder (1909): allmän; måttligt–talrikt.
karta