Svartvide är nog vårt vanligaste vide – men det är ändå svårt att beskriva dess ”typiska” utseende och naturliga hemort. Mest välutvecklat tycks det bli i blöt och tät sumpskog. Där blir det högvuxet och trädformigt, ofta med decimetergrova stammar. Så ser man det t.ex. i skogskärr, i bergsluttningar och kustnära alkärr. I dessa naturliga växtmiljöer står svartvide ofta skuggigt och vill gärna ha rörligt grundvatten. Det finns också invid bäckar och åar, i ravinmiljöer och i suråar (korvsjöar) i Ljustorp. Det följer de större vattendragen i dalgångarna och ingår i högvidevegetation på sjöstränder, både rikare och fattigare; särskilt ymnigt växer det i strandnära sumpmarker och på strandängar. Mer sällan hittas det ute på öppna myrar men kan t.ex. uppträda i rikkärr och i myrkanter. Vid havet ser man det i strandnära svackor och ibland i klippspringor.
Svartvide är också dominerande på all slags kulturmark, vanligen tillsammans med sin hybrid med grönvide, S. myrsinifolia x phylicifolia. Under de senaste decennierna har det blivit vanligt på igenväxande odlingsmark; först koloniserar det i diken och svackor, men sedan även torrare partier. Idag är det också vanligt på restmarker som t.ex. uppkommit kring nya vägdragningar, industrier och bostadsområden även inne i tätorterna.