smultron
Fragaria vesca
Mer information om arten
De bästa smultronställena finns i solvarma lägen på lätt, väldränerad jord. Smultron växer regelbundet i lågörtsgranskog i rikare bergssluttningar. I sådan äldre sluten skog ses den oftast i sterila bladrosetter bland örter som skogsviol Viola riviniana, ögonpyrola Moneses uniflora och vispstarr Carex digitata. När skogen sedan fälls kan smultron få en riklig blomning och fruktsättning och breda ut sig med sina revor, gärna i markblottor. Mest frekvent är arten på sandhaltig jord, och den tilltar mot kusten. Den är vanlig i älvbrinkar, och vid havet finns den ofta i albården. Mot gränserna i väster och norr blir smultron klimatiskt begränsad och inskränkt till större, sydvända bergssluttningar. Arten finns också i fuktigare miljö längs örtrika bäckar och i lundvegetation vid forsar. I kalkrika trakter kan man någon gång se den i sumpskog.
Smultron växer också på lågvuxna slåtter- och betesängar, särskilt på sandiga, torra backar, i kanter och skogsbryn. Dessutom ses den idag ofta i torra vägkanter, på banvallar och kring grustag. Stora smultronställen kan finnas på nygjorda vägslänter, t.ex. längs E14 i väster.

Första fynd

Först publicerad av Nordal (1716), som ”Smultron och Jordbär”. Äldsta belägg från Alnö Rödön 1901 (P. Collinder i S).

Bygdenamn och bruk

Jolbär (tjockt l) har noterats från alla socknar och anges redan av Mattias Nordal (1716) från Medelpad. Namnet har också haft en vid spridning i Skandinavien och brukas ännu i Norge. Jolbärshåckster kallades i Torp en solig upphuggning i skogen där smultron trivs (Bogren 1921). Sedan gammalt är smultron eftertraktade i synnerhet av barn. Bären plockades i små korgar eller träddes upp på grässtrån som gjordes till halsband av flickor. Hemma mosade man bären med ovispad grädde och åt med sked.

Variation

Månadssmultron, var. semperflorens odlas inte sällan; den kan stå kvar eller någon gång ses lokalt förvildad, som i Stöde Ede 1992 (HL, RL).

Utbredning

Allmän, men tunnar ut i norra Liden och norra Ljustorp, och i bergsområdena i Haverö och västra Borgsjö; där endast tämligen allmän till spridd.
Collinder (1909): allestädes; talrikt–massvis.
karta