Slåtterblomma hör till våra senblommande växter. Dess prydliga uppträdande brukar uppmärksammas när blomningen infaller, ofta kring Saradagen den 19 juli – slåtterns traditionella början. Slåtterblomman tillhör naturligt de örtrika fuktängarnas samhälle. Så förekommer den i myrar och på stränder. Arten är karaktäristisk för små öppna sluttningskärr. I rikkärren finns den i tuvkanter, och i blöta intermediära kärr i väster ses den ofta med gräsull Eriophorum latifolium, hirsstarr Carex panicea och björnbrodd Tofieldia pusilla, ibland även mycket blött bland högstarr. Arten gynnas av stigar och körspår i myrarna. Någon gång förekommer den även i rik sumpskog. På stränder växer slåtterblomman på örtrika, fasta ytor, gärna vid käll- bäckutlopp med t.ex. knagglestarr Carex flava. Den följer bäckar och åar men ses mest på små strandängspartier eller på nyblottad mineraljord. På älvstrand ser man den i dag mest på moränstränder vid Ljungan i Haverö; tidigare fanns den på Indalsälvens grusiga stränder (RL). Den växer även på moränstränder vid havet, gärna vid sippervatten.
Tidigare tillhörde den även de lågvuxna, fuktiga slåtterängarna, idag en sällsynt miljö. Nu ser vi den i stället – särskilt i väster – i nygjorda vägdiken, men den kan också etablera sig som pionjär på helt torrt grus, i grustäkter och på kanten av skogsbilvägar. Slåtterblomman är vanlig i väster och blir mot öster mer inskränkt till mineralogent rikare områden som sydöstra Njurunda. Vanlig blir den först åter vid havsstranden. Uppträdandet liknar tätörtens Pinguicula vulgaris och dvärglummerns Selaginella selaginoides. På det inre av norra Alnön saknas den, medan den i Hässjö har setts på t.o.m. kalkrik hällmark.