skelört
Chelidonium majus
Skelört har sin utbredning koncentrerad till de äldsta kulturområdena – våra järnåldersbygden vid kusten. Arten är värmekrävande och kvävegynnad. Man ser den främst på hällmarker intill bebyggelse, i små bergsskärningar och mullrika lövlundar i varma lägen. Den kan ibland, som ensam kärlväxt, växa i mycket torra klippspringor. Vid gårdarna finner man den också på komposter, skräphögar och annan näringsrik mark. Ibland uppträder den tillfälligt på varma hyggen, på myrstackar som vid Flata i Sättna, vägbrinkar etc. I öster förekommer skelörten även mer naturligt i sydberg på torra hyllor och bland block i lövlund vid bergroten. Några exempel är i Njurunda Svalabergets sydsluttning mot Öjen, Hummelviksberget i Å, Klockarberget, Döviksberget och Nolbykullen, i Sundsvall Norra Stadsberget, i Skön Birstaberget och i Timrå Svartberget i Fröland. Utbredningen är sannolikt främst klimatiskt begränsad.
Första fynd
Först publicerad av Laestadius (1824) från Selånger Siljeberget. Äldsta belägg från Sundsvall 1894 (J.H. Lidholm i S).
Utbredning
Tämligen allmän i centrala kustbygden. Utanför rastrerat område noterad enligt nedan.
Collinder (1909): här och där i kustbygden eller dess närhet; måttligt–talrikt.
Collinder (1909): här och där i kustbygden eller dess närhet; måttligt–talrikt.
Lokaler
Njurunda Galtström 1975 (HW); Torrsjö 1979 (RL); Myrbodarna (Collinder 1909); Junibodarna 1965 (RL).
Tynderö Åstön (Collinder 1909).
Attmar Östansjö 1961 (RL); Norrlindsjö (Collinder 1909).
Tuna Lyngstern 1983 (HL).
Tynderö Åstön (Collinder 1909).
Attmar Östansjö 1961 (RL); Norrlindsjö (Collinder 1909).
Tuna Lyngstern 1983 (HL).
