Strutbräken är bäst utvecklad i djupt nedskurna bäck- och älvraviner i skydd av gråal och hägg. Den är helt dominerande i botten av ravinerna vid Indalsälven och nedre Ljungan och blir där ofta manshög och kan helt undantränga andra arter. På våren ses dess halvmeterhöga socklar, omgivna av fallna fjolårsblad, medan de små bruna sporbärande bladen står kvar, styvt uppstickande. I landskapet är den mycket bunden till dalgångarnas ler- och mjälajordar. Strutbräken växer i miljöer med hög luftfuktighet och rörligt vatten och tål inte uttorkning och stark sol. Den är vanlig också i åarnas nedre lopp och i bäckdalar i kustbygd och dalgångar. I skogsområdet växer den bara i rika lundpartier vid vissa vattendrag. Någon gång kan man se strutbräken i blöta strandpartier vid de näringsrika sjöarna. Ibland kan den växa i djupa vägbrinkar intill ravinerna, men den går aldrig ut i diken eller andra kulturskapade miljöer. Arten tycks vara indifferent till kalk.