Hönsarv uppträder oftast fåtaligt och tillbakadraget men är ändå nästan alltid för handen på rörd kulturmark. Den är en snabb kolonisatör i markblottor men försvinner när vegetationen sluter sig. Idag är den mest påtaglig längs vägkanter, på parkeringsytor och utfyllnadsjord, i grustäkter och liknande. Den följer skogsbilvägsnätet och är en vanlig pionjär på vändplaner och uppkastade jordvallar längs nybrutna vägar; den finns också i traktorspår och i planteringsgropar på hyggen. I kulturområden växer den gärna i kväverikare miljöer, vid ladugårdar och på avfallshögar, men finns också på torra grusplaner m.m. Den är dessutom regelbunden i nysådda vallars bottenskikt – och sedd blomma under augusti i nyvällen som i Boda, Liden. Man ser den också i betade f.d. vallar; mindre vanlig är den däremot som ogräs i odlingar. Förr har den också varit typisk i fuktsvackor och grundvattenutsläpp i slåttermark, idag mer sällan.
Hönsarv har dessutom naturliga ståndorter, främst i närhet av källflöden. I skogsmark kan den ses vid källor och ibland även på bar mineraljord under rotvältor, i rasmark eller i mullrika hällspringor. På stränder växer den på sipperytor, och på strandängar kan man hitta den i kanten av höga starrtuvor; vid havet även i glesbevuxna, steniga–grusiga strandpartier och på driftvallar. I inlandet ses den ibland som inkomling på kulturpåverkade stränder – reglerade eller eroderade, gärna bland block, på erosionsskydd o.dyl. Någon gång är den t.o.m. sedd i en myr.