hampdån
Galeopsis speciosa
Hampdån är mer kulturbunden och något mer näringskrävande än toppdån. Den växer helst på frisk eller lite fuktig mark, gärna på tyngre, lerhaltiga men mullrika jordar, ofta på sur mark. Vanligast är den i och kring åkrar och potatisland, där den blommar i skördetid och därför är välkänd. Men hampdån finns också på jordutfyllnader, tippar, avfallshögar och på uppkast av torvjord längs nygjorda vägkanter och diken, t.ex. kulturnära skogsdiken. Inte sällan står den bland nässlor kring ladugårdar och i beteshagar, eller i strandnära miljöer.
Ibland kan den ses på mer naturliga lokaler, t.ex. bland stenar i en kulturpåverkad bäck som Torp Glappsjöbäcken, eller på näringsrika hyggen. Den tycks något vikande under senare år.
Ibland kan den ses på mer naturliga lokaler, t.ex. bland stenar i en kulturpåverkad bäck som Torp Glappsjöbäcken, eller på näringsrika hyggen. Den tycks något vikande under senare år.
Första fynd
Först publicerad av Linné (1755) som G. tetrahit. Äldsta belägg från Torp 1860 (C.O. Reuterman i GB).
Bygdenamn och bruk
Linné (1755) anger för Medelpad allmogenamnet piptå för G. tetrahit. Man ska då ha i minnet att Linné i detta namn inkluderar G. speciosa. Eftersom G. speciosa är den mest allmänt förekommande arten i landskapet och dessutom alltid varit den man ”pipit” i, är det troligt att piptå avsett hampdån. Bruket att blåsa i hampdånblommor har varit levande åtminstone in på 1950-talet – en vanlig barnlek särskilt i samband med potatisupptagning (t.ex. Liden, RL). Namnformen piptåg är senare noterad från Attmar, Ljustorp, Njurunda, Selånger, Skön och Stöde.
Utbredning
Tämligen allmän i hela landskapet men tunnar ut mot väster i Borgsjö och Haverö där den endast är spridd. Tycks vara mindre frekvent i kalkrika områden.
Collinder (1909): allestädes; måttligt–talrikt.
Collinder (1909): allestädes; måttligt–talrikt.
