skogsfräken
Equisetum sylvaticum
Mer information om arten
I fuktig granskog utgör bestånd av skogsfräken ett iögonfallande inslag. När solstrålarna någon gång letar sig in mellan stammarna ger fräkenmattan ett trolskt skimmer åt skogen. På senhösten slås skogsfräken ut av de första frosterna och ligger blekvit på marken. Skogsfräken är framför allt typisk för näringsfattig gransumpskog, medan motsvarande mark i rikare skog domineras av högörter, särskilt ormbunkar. Arten finns också på granbevuxna myrar och myrkanter och följer i svackor kring bäckar och åar i skogen. Den ses även i vide- och björkdominerad sumpskog samt strandbårder vid skogssjöar och tjärnar. På hyggen kan den torka ut men koloniserar planteringsgropar, diken längs skogbilvägar och myrdiken.
Skogsfräken kan märkligt nog även uppträda i helt annan miljö, på helt torra och soliga ställen. I synnerhet i skogsbygden finns den kring gårdar och är där t.o.m. ett av de vanligaste åkerogräsen. När den växer så, blir den förkrympt och får en ljusare grön ton. Trots det tycks den oftare vara fertil i dessa öppna lägen än i skogsmiljön.

Första fynd

Först publicerad av Linné (1755). Äldsta belägg från Sundsvall 1878 (K.A. Andersson i S).

Bygdenamn och bruk

Skogsfräken ser ju ut som en liten gran och dess folkliga namn i landskapet har varit grangräs (Linné 1755) m.fl. Namnet lever fortfarande hos äldre människor ute i bygderna. En annan benämning har varit hästfor. Skogsfräken har nämligen ansetts vara bra foder för hästar och en stor, tätväxande förekomst i skogen har i Ljustorp och Liden kallats hästforänge. Namnet Hästfoderslåtthöjden norr om Stor-Skälsjön (Liden) avser nog detsamma.

Utbredning

Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis–massvis.
karta