renfana
Tanacetum vulgare
Mer information om arten
Under augusti kantas vägarna i landskapet av renfanans gula, kryddoftande blommor. Renfanan växer längs de större vägarna i en bård i gruset närmast vägbanan. Den tunnar ut i skogsområdena men ses i enstaka bestånd även längs skogsbilvägar. Som vägväxt har arten expanderat starkt under de senaste årtiondena och är påfallande riklig i hela mellersta Norrland. Renfanan förekommer också på annan torr, grusig mark, t.ex. i kantzoner i industri-, affärs- och parkeringsområden, i grustäkter, på mineraljordsutfyllnader och på banvallar och stationsområden (järnvägsspridd). Den klarar inte ett alltför tätt växttäcke men ses ibland i halvslutna lägdor och på trädesåkrar. Arten vill ha solöppet och blommar i regel inte i tät slyskog.
Renfanan har dessutom naturliga växtplatser på stränder. Längs den grusiga–blockiga stranden av Indalsälven var renfanan tidigare – före dämningarna – en betydande del av vegetationen i den naturliga strandzoneringen och ingick i klådrissamhället. Den växte då bland klappersten på strandens övre parti (övre mellangeolitoral och övergeolitoral zon). Idag finns den på restytor t.ex. vid kraftverk, på erosionsskydd och i Indalsälvens delta. Den finns även på blockiga–sandiga stränder av Ljungan, som vid Stödesjön nära albården och i en åsskärning vid Hammar i Torp, och har noterats från Gimåns torrfåra i Torp. Den kan ibland ses på andra sandstränder, också vid havet.

Första fynd

Först publicerad av Hisinger (1819) från Stöde. Äldsta belägg från Sättna prästgården 1858 (E. Ährling i UME).

Bygdenamn och bruk

BRUK. Renfana har använts som medicin till både folk och fä i Medelpad. Gulliksson (1955) anger från Borgsjö att folk med reumatisk värk badades i badvatten som kokat med renfana. Från Indal berättas att renfana kokades och gavs till kor som kalvat för att de skulle bli fortare återställda (Mabel Fällström). Den ansågs även verksam som medel mot mask hos får (Karin Hesslefors, Sättna).
Renfanan har odlats, som medicinalväxt och för sin kryddoft, både i sin vanliga form och i den krusbladiga formen, f. crispum, munkrenfana.

Variation

Munkrenfana f. crispum är noterad, troligen som förvildad, från Sundsvall järnvägsstationen 1920-talet (I. Sahlin).

Utbredning

Allmän i hela landskapet men tunnar ut i Haverö och i norra Liden.
Collinder (1909): allmän; måttligt–mängdvis.
karta