Örnbräken är en sydlig, värmefordrande växt, som föredrar näringsrik mark. Oftast ser man örnbräken i sydvända bergssluttningar, gärna på hyggen i ung lövskogsfas. Arten gynnas av uthuggningar men blir i vårt landskap aldrig en så dominerande hyggesväxt som i södra Sverige. Passerar en väg längs bergssluttningen finns alltid örnbräken nära vägkanterna. I norr och väster uppträder den på soliga torrmarker nästan bara under de stora sydbergsbranterna, men mot sydost är den vanlig också i mindre sydsluttningar och i brinkar. Vid Njurundakusten växer den även på plan men lite rikare skogsmark. På kulturmark i kustområdet kommer den in och uppträder som igenväxningsart i slänter och på torrbackar som inte längre slås. Arten är inte omtyckt av kreatur och blir därför kvar i beteshagar.
Örnbräken hör emellertid också hemma i en annan biotop, nämligen på fuktig mark, som lundväxt vid forsar och i rikbäckskanter. Så förekommer den sällsynt ända upp till västra Haverö och norra Liden. Den är där en riktig rikindikator och gynnas av forspartiets milda lokalklimat – i den biotop Cedergren (1922) kallade brattmer.
Örnbräken har aldrig setts med sporer hos oss, och våra förekomster måste alltså ses som resultat av vindspridning med sporer långt ifrån, eller – möjligen – som kvarväxande relikta kloner från en tid med ett varmare klimat (bronsålder), då arten bildade sporer.