Grönkulla förekommer nyckfullt och fåtaligt, både i skog och på öppen kulturmark i hela landskapet. Den är vanligare på kalkmark och i rikare bergsområden i väster. Grönkullan har en naturlig hemvist i frisk, örtrik granskog på brunjord, där den ofta växer skuggigt, gärna i rika sluttningar eller i lundar under sydberg som i Njurunda Omsberget och Borgsjö Rankleven. I rikområdena kan man också hitta den vid bäckar och åar, liksom i rikkärrens kantvegetation som på Fällåsmyran i Borgsjö. I Liden är den även funnen i älvbrinkar.
Särskilt förknippar man grönkullan med fäbodar, där man ofta hittar den i intilliggande skog eller i stigkanter. Troligen gynnades arten av skogsbete; den förekom t.ex. rikligt i en betad skog i Alnö Ås på 1980-talet. På öppen ängsmark var den tidigare sannolikt också mycket utbredd. Nu kan man sällsynt hitta den i lite fuktiga, slagna kanter, som gårdsslänter och lågvuxna diken, särskilt då i rika trakter, men ibland på surare mark som i Njurunda Ängom. Arten kan leva kvar i lövskog uppvuxen på tidigare hävdad mark. Collinder (1909) uppfattade arten som allmän, men den är nu sannolikt starkt minskande, åtminstone på kulturmark, och saknas i kväverika, låglänta bygder.