grönknavel
Scleranthus annuus
Mer information om arten
VARIATION. De två nordiska underarterna av grönknavel – åkerknavel subsp. annuus och tuvknavel subsp. polycarpos – förekommer båda i landskapet. Den förra, som har förlängda internoder och spretande kalkflikar, uppträder främst på kulturmark, medan den senare, som har ett kompakt utseende, är funnen mer naturligt på klippformationer. ThK, Naturhist. Riksm. har granskat insamlat material och funnit att våra noteringar för subsp annuus – åtminstone delvis – avser en mellanform mellan underarterna. Möjligen är subsp. polycarpos mer ursprunglig, medan subsp. annuus inkommit söderifrån med jordbrukskulturen. Underarterna skildes inte ut förrän i ett relativt sent skede av inventeringen. En del fältnoteringar avser därför kollektivarten.

Första fynd

Först publicerad av Staaf (1857) från Selånger. Äldsta belägg från Sundsvall Norra Stadsberget 1858 (E. Ährling i UME).

Variation

VÄXTMILJÖ. Grönknavel bildar små grågröna gyttringar på naken jord i torra, varma lägen. Den är anspråkslös beträffande underlaget och växer ofta i sura och magra områden. Däremot verkar den vara förhållandevis sällsynt på kalkrikare mark i Alnö, Hässjöoch Tynderö-området. Den tycks också vara vanligare i områdena mellan älvdalarna, t.ex. i Selånger och Sättna, än i dessa. Arten är sannolikt klimatiskt begränsad i inlandet och utpostlokalerna är ofta obeständiga.
Åkerknavel Scleranthus annuus subsp. annuus uppträder främst på jord, i eroderade kanter och på torrbackar, gärna i vägskärningar eller på övergivna, grusiga bruksvägar, ofta i små tillfälliga bestånd. Någon gång ser man den även i grustag i dalgångarna. Däremot är den sällsynt i torra åkerkanter, men är funnen så i Tuna och Indal.
Tuvknavel Scleranthus annuus subsp. polycarpos växer främst på hällmarker i odlingsområdet. Den kan växa mycket magert och surt, t.ex. under påverkan av barrförna i hällarnas utkanter eller nästan direkt på skrovliga hällytor, ibland som enda annuell. Den är gynnad av tramp och växer t.ex. gärna på stig över hällmark. Den finns även på vittringsjord på hyllor i vissa sydberg vid kusten.

Utbredning

Tämligen allmän till spridd i kustområdet och i de kustnära socknarna upp till Indal och västerut till och med Stöde. Utanför rastrerat område enligt nedan.
Collinder (1909): här och där inom kustbygden och den nedre dalbygden; talrikt–mängdvis.
De med * markerade lokalerna nedan avser uppgifter som är bestämda till subsp. annuus. Samtliga uppgifter för tuvknavel subsp. polycarpos ligger inom det rastrerade området. Några noteringar av denna underart: Hässjö Ala 1979 (HL i S conf. ThK); Selånger Siljekullen 1987 (HL i S conf. ThK); Siljeberget 1979 (HL conf. ThK); Skön Valknytt 1979 (HL conf. ThK ).

Lokaler

Indal Baggböle 1974 (E. Andersson), Västloning 1986 (RL)*.
Ljustorp Fuske 1961 (RL); Skälljum 1910 (K.B. Nordström i GB); Skälljum i Svinängsbacken 1910 (K.B. Nordström i S)*; Häre 1979 (HL, RL)*; vägen till Gammel-Fäbodtjärn V om Rundbacken 1994 (HL, RL)*.
Liden här och där (Collinder 1909); Åsen och Märrgård (S.J. Enander enligt Birger 1909b); Myckelede i Järkvissle 1976 (HL, RL); Järkvissle 1960 (RL); Hångsta 1905 (S. Ekvall i UME)*; Getterån 1991 (HL, RL)*.
Torp Gimån 1959 (RL); Viknäset i Torpsjön 1983 (OB); Västerkomsta 1977 (HL).
Borgsjö Borgsjöbyn 1986 (RL)*.
Haverö Nybodarna (vid Havern) 1982 (RL); Säter 1977 (HL); Holmnäset 1978 (HL, RL); vid Bysjön 1907 (G.R. Cedergren i S)*; skogsbilväg O om Felåsen 1986 (HL, RL)*.
karta