Först publicerad av Nordal (1716). Äldsta belägg från Sundsvall 1894 (H. Lidholm i S).

Tallen har även, och oftare, benämnts fura. Småvuxna, men ofta mycket gamla, tallar på bergstoppar och havsklippor kallas martall. Döda avbrutna tallstammar – torrakor – har här vanligen kallats rasker. Stående torrasker var förr mycket vanligare både i skog och ute på myrar. Sådana rasker klövs för timring, t.ex. av lador, men användes också till att göra en stockeld – nying – som brann hela natten för att hålla myggen borta, t.ex. framför slåtterkojan vid myrslåttern eller vid fiskeplatsen. Rasker var, tillsammans med tallstubbar, en viktig vedkälla – i äldre tid nog den viktigaste. Sådan ved är rik på tjära – tjärved – och har brukats som bränsle men också insamlats för framställning av tjära i tjärdalar. Ur tallved utvanns också terpentin. Tallens tjärfyllda ved är mycket motståndskraftig mot väder och nedbrytning och har därför utnyttjats vid timring av husstommar. Kärnvirke av tall har använts till utsatta detaljer som fönsterbågar och karmar, i dörrar etc. Virke av tall, furu, har också använts till möbler, golvplankor m.m. Stam och grenvarv på ungtallar har brukats för tillverkning av tvarer, äldre tiders grötvispar. Torr tallved – rasker – har nyttjats till takspån. Virket lades då först i vatten för att inte bli så sprött (tallvedens sprödhet är en av dess negativa egenskaper).
Getter, som är mindre kräsna när det gäller föda, kunde utfodras med insamlade ungtallar enligt en uppgift från Haverö (Brandell 1856). Unga tallar som blev illa medfarna av bete kallades bettall. Tallbarkens inre lager maldes ibland till nödfoder åt djur och kunde även vissa år få dryga ut mjölet i brödbak. Av tallbark kunde barn också tillverka flöten och barkbåtar, medan tallkottar kunde användas som leksaksdjur.
De grova, mycket gamla tallar som förr var ett markant inslag i barrskogen var de som först var begärliga för skogsbruket. Dessa grovtallar togs selektivt ut med början redan under 1700-talet och användes främst för skeppsbyggnad. Dessa gamla tallöverståndare är idag praktiskt tagit helt borta i skogarna men restbestånd finns i vissa reservat, t.ex. Ljustorp Fageråsen.
En s.k. suptall finns vid Midskogsberget i Njurunda (K. Vesterlind). Suptallar var en plats där man under en likfärd gjorde uppehåll för vila. Gamla inristningar i tallar från fäbodtiden har funnits på många håll i norra Sverige och är även belagt t.ex. från Ljustorp Stor Fuskberget (ES, HS).

Tallen förekommer i två varieteter; den sydliga, bredkroniga var. sylvestris, vanlig tall, med långa barr och grågröna kottar samt den smalkroniga var. lapponica, lapptall, med kortare, grövre barr och gulaktiga kottar. Den sistnämnda typen är den dominerande och troligen allenarådande i skogsområdena. I dalgångarna och i kustområdet ses – ofta enstaka – tallar av den sydliga typen, t.ex. längs vattendragens stränder, på moränkullar och i odlingsbygden. Även tall på hällmarker vid havet tycks vara av denna typ. Enligt N. Sylvéns stora utredning (Sylvén 1916) är Medelpad ett gränsområde för varieteterna, där Njurunda faller inom området för den sydsvenska varieteten. Bilden grumlas dock idag av att olika, vanligen sydliga, provenienser planteras in.

Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; massvis.