Övergången mellan grön- och svartvide tycks vara helt kontinuerlig, sannolikt beroende på återkorsningar. Mellanformerna betraktas som hybrider (se t.ex. S. Grapengiesser i Hylander (1966) och Elven (2000 i Flora Nordica 1)). Hybriden är ofta mer frekvent än föräldraarterna och förekommer även vid kusten utanför grönvidets utbredningsområde. Den är typisk på kulturmarker, som i diken, på igenväxande odlingar, vägkanter etc., men den finns även i mer naturliga miljöer, som längs stränder, på myrar samt i klippspringor och på grusiga stränder vid havet.