skogsnoppa
Gnaphalium sylvaticum
Skogsnoppa är typisk på små torra körvägar och brukningsvägar, där den växer i små bestånd på öppen mark, ofta i eller intill hjulspåren. Den förekommer framförallt i skogsbygdernas morän- och sandområden, lika ofta i sura som i rikare trakter. Idag är den vanlig längs skogsbilvägarnas kanter, på vändplaner och avlägg, gärna i en ”bortglömd” mindre sliten kant, där den kan finnas kvar även då lövslyet kommit upp. Ibland ses den också på blottad jord på hyggen och stigar och i kraftledningsgator. Däremot är den rätt sällsynt i torrängsvegetation i kulturmark, som på torra hackslåttkanter, i skogsbryn med tall, i eroderade blottor på gårdstun eller på grusiga torrbackar. Någon gång står den i glesvuxna gamla lägdkanter. Vid kusten och i dalgångarna, särskilt i lerområden, är skogsnoppan sällsynt men kan dyka upp i en matjordstäkt, som i Skön Birsta, eller i grusgropar som i Selånger Oxsta och Njurunda Långviken. Den saknas vanligen i tätorterna. Arten tycks sakna naturliga växtmiljöer och är bunden till mänsklig kultur.
Första fynd
Först publicerad av Dusén (1881b) från Haverö Byberget. Äldsta belägg från Borgsjö Rankleven 1873 (S. Almquist i S).
Utbredning
Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; måttligt.
Collinder (1909): allestädes; måttligt.