strandvial
Lathyrus japonicus
Mer information om arten
Strandvial förekommer nästan enbart på sandiga havsstränder där den utgör en karaktärsart. Den växer i mattor med nedliggande skott som klänger i varandra och binder sanden. Ofta är den enda kärlväxt i strandens mellersta del, utanför strandrågens zon men ofta innanför saltarvens. Någon gång är den funnen på blockiga stränder eller i springor på havsklippor som på Åstholmen i Tynderö. Den uppträder även vid mycket utsötat vatten vid Indalsälvens yttre delta och vid Karlsbäckens utlopp i Sundsvall Kubikenborg.

Första fynd

Först publicerad av Hartman (1838) som Pisum maritimum från Sundsvall Tjuvholmen, troligen baserat på belägg av J. Ångström. Äldsta daterade belägg från Sundsvall Fläsian 1858 (E. Ährling i UME).

Variation

Strandvialen förekommer i två varieteter i landskapet, en med kala småblad, var. glaber, kal strandvial, och en med håriga småblad, var. pubescens, hårig strandvial. Mellanformer har inte hittats men de två typerna uppträder ofta tillsammans. En kartering visar dock att den håriga varieteten tycks dominera i de yttre delarna, särskilt i södra Njurunda och på Åstön i Tynderö. I Sundsvallsbukten förekommer båda varieteterna om varandra. Båda varieteterna tillhör subsp. maritimus, vanlig strandvial.

Utbredning

Tämligen allmän längs hela havsstranden.
Collinder (1909): här och där på havsstränderna; enstaka–måttligt.