Havssälting möter man i det yttre, saltare kustbandet, oftast på moränstränder i måttligt vågutsatta lägen men även på finare material i mer skyddade strandängar. Helst står den på grus eller finare sediment i glesare vegetation på strandens nedre del. Ibland ses den i tuvor mellan block eller i strandnära kärrsvackor, men aldrig utanför strandzonen.
Neuman (1885a) anger havssälting som sällsynt i landskapet. Möjligen var den på den tiden bortbetad (dess salta smak borde göra den eftertraktad för betesdjur). I så fall har en viss expansion skett under 1900-talet.