Asp är ett naturligt inslag i den mellannorrländska barrblandskogen. Speciellt karaktäristisk är den på bergens och åsarnas sydsidor där den kan bli talrik och nå ansenliga dimensioner. Dessa insprängda grova gammelaspar är ofta viktiga värdträd för många hotade arter bland lavar, mossor, insekter och fåglar. Asp har ändå varit illa sedd av skogsbrukaren och trädslaget har – åtminstone tidigare – hållits tillbaka i skogen. Idag försvinner också ungskott p.g.a. av intensivt älgbete. Aspen trivs på torr, väldränerad mark och föredrar mullrik jord; den växer gärna nära rörligt grundvatten och blir ofta grovstammig i närheten av fuktdrag och bäckar. Den är också typisk i strandbrinkar längs åar och älvar, fungerar som jordbindare i nipkanter och är ofta reslig på rikare grusåsar i dalgångarna. På magra hällmarker och på bergskrön kan den däremot stå småvuxen bland knotiga tallar.
Asp är ett av de viktigaste trädslagen i den lövskog som uppkommer på övergiven odlingsmark. Den expanderar genom sin kraftiga rotskottsbildning och kan bilda rena bestånd i dungar. Rotskotten tar ofta upp mycket av näringen och ger asplundarna en mager undervegetation. Mycket sällan har asp blivit intagen till plantering, men kan däremot vara sparad vid infarter, längs vägar och liknande.
Exponerade aspstammar kring gårdarna är typiskt gulfärgade av vägglav Xanthoria parietina.