Bergmynta blommar sent, men redan på försommaren kan man känna igen den på de karaktäristiska, mångkransade vinterståndarna som finns kvar. Den har ett fåtal lokaler vid kusten på rik mark där lokalklimatet är gynnsamt. Dagens lokaler är i stort identiska med dem som finns uppgivna hos Collinder (1909). Populationerna är ofta mycket begränsade men detta förhållande tyder på stabilitet hos denna klonbildande art. Flertalet lokaler finns i mindre sydberg eller i sydsluttningar under en bergskant. Arten växer där vanligen i relativt tjockt, stabiliserat jordlager framför eller nära hällar i sluten vegetation. Helst står den solöppet, men den finns kvar vid igenväxning och även i lövsly. På norra Alnön växer den vid en kalkrik klippa i varmt läge i betesmark. Arten har också odlats och några inlandsnoteringar har sannolikt detta ursprung, t.ex. Stöde Edsta vid gamla brandstationen 1994 (HL) och Indal Baggböle 1974 (E. Andersson).