När vegetationen står överblommad och gulnad i slutet av juli framträder knölklockans lila blommor längs vägarna.
Knölklockan växer torrt och solöppet och är typisk i glesvuxna dammiga vägslänter omgivna av odlingsmark. Mest står den på tyngre jord, lera eller mjäla, i dalgångarna och kustbygden. I skogsbygden är den sällsynt och sannolikt klimatiskt begränsad. Förutom på vägslänter är arten vanlig på åkerrenar – den bildar inte sällan en bård runt åkern och hålls tillbaka bara genom den årliga upparbetningen av jorden. Den kan också finnas i andra slänter och kanter i jordbruksområden. Någon gång växer den i lägdor, som t.ex. i Njurunda Dingersjö och Liden Sillre.
I tätorterna ser man den gärna intill en husvägg, ett staket, på ödetomter eller runt en parkeringsplats, i Stöde och Torp också vid järnvägen. Den blir inte sällan ett svårutrotat ogräs i rabatter – med sin starka vegetativa spridningsförmåga och sina rotknölar bildar den snabbt kvävande bestånd. Man ser dess bladmattor i gräsmattskanter och i flerårsodlingar, som jordgubbsland i Njurunda Dingersjö och vinbärsfält. Arten anses inkommen under de senaste seklerna genom odling, som odlingsogräs och med vallfrö; hos oss har den även kommit med barlast. Knölklockan har odlats som prydnadsväxt i Sundsvall i relativt sen tid (1900-talet). I Collinder (1909) finns bara ett femtontal lokaler; arten har ökat starkt under 1900-talet och är sannolikt ännu under spridning, nu också med fordon, jord m.m.
Ett exempel på hur den tidiga spridningen har gått till ges från Indal, där Thea Lindström, tidigare bosatt på skogshemmanet Gudmundtjärn, berättade att knölklockan i hennes ungdom – tidigt 1900-tal – odlades vid prästgården i Indal och att man därifrån fick plantor som sattes på hemgården (RL). Flera av ”pionjärlokalerna” i Collinder (1909) har också anknytning till prästgårdar och kyrkor.