en
Juniperus communis
Enen har små näringskrav och klarar både vattenrika och mycket torra miljöer och kan växa på starkt väderutsatta ställen. Däremot fordrar den en ljusöppen miljö. I granskog hittar man enar mest i naturliga gläntor och blädningsluckor. Döda och döende enbuskar har de senaste decennierna ofta setts i tät kulturnära skog; de tyder på tidigare öppnare förhållanden. Skogsbetet gynnade sannolikt enbuskarnas förekomst i skogen. På hällmarker och bergstoppar förekommer enen mer konstant. Den finns också i lågvuxen form på klippor vid havet. Enen tycks inte hinna etablera sig och spela någon stor roll på hyggen, men i de alltid ljusa kraftverksgatorna har den fått en plats. I kulturlandskapet är enen karaktäristisk för äldre beteshagar framför allt i kustområdet. Enbuskar kan också komma in på gammal ängsmark och vägrenar – särskilt kring block och rösen – i ett stadium innan lövskogen tar överhand. Dessutom förekommer enen i myrkanter, ibland också ute i tuviga myrar. Detta är typiskt för rikkärren, och rik förekomst av en i myrmiljö är en utmärkt kalkindikator.
Första fynd
Först publicerad av Nordal (1716). Äldsta belägg från Sundsvall 1878 (K.A. Andersson i S).
Bygdenamn och bruk
Jene har varit det gängse namnet i Medelpad. Av enbär – men också av enkvistar – gjordes allmänt förr jenbärsdricka, bl.a. som slåttandsdryck. Gulliksson (1955) anför från Borgsjö att ”kvistar med barr och bär kokades till en lag som användes vid beredning av svagdricka och gammelost”. Brandell (1856) anger från Haverö att ene även använts som krydda men då i sörpa åt korna: ”I varje ladugård finnes en efter kreaturens antal avpassad gryta, i vilken åtminstone en gång på dagen kokas en sammanblandning av grovt hö och halm, renmossa och barkmjöl, vilken anrättning genom tillsats av lite enris får en frisk lukt och förtäres med stor begärlighet av kreaturen”. En gammal uppgift från Stöde säger att enbark blandades i tobak (Nordenström 1769).
Enens sega och doftande virke har alltid varit, och är fortfarande, begärligt för slöjdare. Det har använts till smörbyttor, bl.a. i Indal och Liden och till nätnålar, som brukades för att binda skötar, i Tynderö. Att band till gärdsgårdar också gjordes av ene finns belagt från Tynderö. Eneband är sannolikt segare och hållbarare är de gängse av smågran, men kanske var det tillgången som gjorde att de senare var det vanliga. Korgar av kluvna enestammar har tillverkats åtminstone i övre Liden. Dessa var luftiga och bra t.ex. vid potatisupptagning.
Enens sega och doftande virke har alltid varit, och är fortfarande, begärligt för slöjdare. Det har använts till smörbyttor, bl.a. i Indal och Liden och till nätnålar, som brukades för att binda skötar, i Tynderö. Att band till gärdsgårdar också gjordes av ene finns belagt från Tynderö. Eneband är sannolikt segare och hållbarare är de gängse av smågran, men kanske var det tillgången som gjorde att de senare var det vanliga. Korgar av kluvna enestammar har tillverkats åtminstone i övre Liden. Dessa var luftiga och bra t.ex. vid potatisupptagning.
Variation
Enen är hos oss vanligen buskformig. Den sydliga pelareller trädformiga enen, kallad ”f. suecica”, ses då och då i enstaka individ eller i små bestånd, särskilt i kustområdet, men kan också påträffas i skogsområdena, t.ex. vid Liden Bybodarna 1981 (HL). Trädformiga jätteenar har hittats här och var och väcker uppmärksamhet (noteringar finns nedan). Ett flertal av uppgifterna är från tidigare betad skogsmark, t.ex. i fäbodarnas närhet; formen kan vara kulturbetingad (Carlsson 1994). Nedan några sentida noteringar av trädformiga ”jätteenar”.
Vid kusten ses någon gång krypande enbuskar som liknar fjäll-en subsp. nana. Collinder (1909) kallade denna form för ”var. subnana Sael.”. Riktig fjäll-en avviker dock även i barrens utseende, och våra krypande kust-enar har sannolikt inte mycket med subsp. nana att göra. Formen är t.ex. funnen Alnö Rödön (Neuman 1888a); Gubben 1979, stora bestånd (HL, RL); Tynderö Åstön (Collinder 1909).
Vid kusten ses någon gång krypande enbuskar som liknar fjäll-en subsp. nana. Collinder (1909) kallade denna form för ”var. subnana Sael.”. Riktig fjäll-en avviker dock även i barrens utseende, och våra krypande kust-enar har sannolikt inte mycket med subsp. nana att göra. Formen är t.ex. funnen Alnö Rödön (Neuman 1888a); Gubben 1979, stora bestånd (HL, RL); Tynderö Åstön (Collinder 1909).
Utbredning
Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis.
Lokaler
Njurunda S om Mingen 2004 (omkrets i brösthöjd 82 cm, höjd 9,5 m) (LS); S om Öjestrand 1979 (RL); Björköviken 1978 (HL); Nolbybodarna V om Svartvik 1979 (RL); Vapelbäcken vid Stockvik 1982 (RL). Skön Öråker 1977 (HL); Timrå mon nedanför Patronsvedberget 1977 (HL, RL); Skottgård 2007 (SG); Hässjö Ytterå 1977 (HL); Torsboda S Statoil 2005 (HS, ES); Attmar Västansjön 1978 (HL, RL); Tuna Lyngstern (omkrets 41cm, höjd 7 m) 1976 (RL); Rude 1978 (HL, RL); Selånger S om Västeråsen 1981 (RL); Knävland 1977 HL; Kvarsätt (höjd ca 6 m) 1993 (JOT, HL); Indal V om Sunnåsbodarna (omkrets 31 cm) 1977 (HL, RL); Liden Bybodarna SO om Stor-Vallsjön 1981 (HL); Bodacke 1996 (HL, RL); Torp Flataklockens sydsluttning 1982 (HL, BL m.fl.); Getberget vid slalombackens dalstation (omkrets 80 cm, höjd 12 m) 1985 (H. Nyberg); Borgsjö Rankleven 1979 (HL, RL); Lönnån vid utloppet (höjd ca 8 m) 1993 (HL, SE); Granbodåsen (höjd ca 7 m) 1976–1988 (HL, RL, JOT m.fl.); Nedertjärn vid inloppet (höjd ca 8 m) 1978 (HL).