vattenklöver
Menyanthes trifoliata
Mer information om arten
Vattenklöverns ulliga blommar kommer tidigt på försommaren. De kraftiga fröställningarna står kvar ute i blötans täta ”klövermattor” och brukar förbrylla myrbesökare senare på sommaren. Arten förekommer i två huvudbiotoper, myrar och stränder. Den kräver god vattentillgång och på myrarna indikerar den alltid en viss rikedom. I torrare fattigkärr saknas den eller finns bara i myrhalsar och myrutlopp. I medelrikkärr är den vanlig i flarkar på terrasserade myrar men finns också i breda vattenströmmande drag och myrbäckar. Den växer även inblandad i högstarrdominerade sankytor med flaskstarr Carex rostrata, ibland i lågvuxna mattor av strängstarr C. chordorrhiza. I tuviga rikkärr förekommer den regelbundet i höljornas lägsta partier men också i tuvkanter. I torrare myrmiljöer är vattenklöver ofta småvuxen och blommar sparsamt eller inte alls. Vid myrtjärnar växer den gärna i gungfly eller i vattnet mellan lösa vitmosskuddar nära kanten.
Som strandväxt uppträder vattenklöver i åarnas och skogsbäckarnas lugnsträckor, särskilt på ansamlad gyttja i krökarnas läsida eller på breda översvämningspartier. Den är också vanlig i deltaområden och i in- och utlopp av sjöar. På grunt vatten kan den breda ut sig i skyddade vikar, laguner och avsnörningar, såväl vid sjöar och älvar som i skyddade kustavsnitt. Vattenklöver finns dessutom i rikare, genomsilade sumpskogar och vissa öppna skogskärr.

Första fynd

Först publicerad av Gissler (1751) från Torp Bredängsmyra. Äldsta belägg från Sundsvall 1878 (K.A. Andersson i S).

Bygdenamn och bruk

Klöving är Linnés (1755) namnuppteckning från Medelpad och samma namn finns också från Stöde (Nordenström 1769). Abraham Hülphers (1771) noterar att man i Ljustorp blandar tobak med bl.a. klöfwing. Namnet återfinns i många lokalnamn i landskapet, t.ex. Klövingsloken i Torp och Klövingsmyrråna i Ljustorp.

Utbredning

Allmän i hela landskapet men rikligare i skogsområdena än i dalgångarna.
Collinder (1909): allmän; talrikt–mängdvis.