Lönn har sedan gammalt betraktats som naturlig i landskapet på vissa klimatiskt gynnade reliktlokaler. Nordenström (1769) rapporterar den från Stöde ”allenast på några stenige platser på Lo och Nedansjö skogen”. Collinder (1909) tar upp sex lokaler från Attmar och Njurunda. Dessa utgörs av ett sydberg, Midskogsberget i Njurunda, där lönnen växer på vittringsjord i varmt läge mot bergväggen nedom stupet. Vid Attmar Östansjöberget finns lönn i en rik lund i sydläge under berget med bl.a. vårärt Lathyrus vernus och tibast Daphne mezereum. Ett par andra lokaler utgörs av rika bäckdalar i Attmar och Tuna. Dessutom är lönnen sedd i rik skog på en nordvänd bergsluttning i Skön.
Vilka lönnförekomster som är indigena är inte lätt att bedöma idag. I första hand måste man utgå från vad som redan de äldsta botanisterna ansåg vara ursprungligt och där platsen har klimatiskt gynnat läge. Flera av de äldre uppgifterna har inte kunnat återfinnas vilket kan bero på svag eftersökning – dåligt preciserade lokaler eller att det redan på den tiden rörde sig om tillfälliga, självföryngrade bestånd.
Lönnen planteras också sedan gammalt, främst vid kusten och i dalgångarna, men den är härdig även i skogsområdena. Arten självsår sig lätt och det är idag vanligt att hitta fröspridda lönnar i den kulturnära skogen i kust- och dalbygden. Denna självföryngring har nog pågått åtminstone sedan de varma somrarna i början–mitten av 1900-talet. Större bestånd med äldre träd ser man nu framförallt i näringsrika och sydvända lägen under bergknallar och hällar i centrala kustområdet och nedre Ljungandalen. I Sundsvall är Norra Stadsbergets rödflammande höstaspekt ett gott exempel. Enstaka ungträd och slyuppslag ses också i odlingars närhet, gärna i öppen skog, efter röjningar, på hyggen eller övergivna kulturmarker i varma, torra lägen. Självföryngring har åtminstone noterats i kust- och dalbygder upp till Ånge i Borgsjö, centrala Holm, Lidensboda i Liden och Lagfors i Ljustorp.