ormrot
Bistorta vivipara
Mer information om arten
Ormrot förknippar vi idag i första hand med lågvuxna – ofta slitna – äldre gräsmarker. Det är en nordlig art som här är vanlig både på kalkfattig och kalkrik mark. I naturlig vegetation växer ormrot helst friskt till fuktigt, men uppträder på kulturmark också helt torrt. Tidigare var den regelbunden i de lieslagna ängarnas bottenskikt – ofta bara som bladskott – och kan ännu ses så i bevarad hackslåttmark (men den skyr gödning). Men den finns även i gamla gräsmattor, gräskanter och beteshagar liksom på små körvägar och i dikes- och vägkanter.
I naturliga växtsamhällen är ormroten mer specialiserad. I rikkärr finns den på låga tuvor eller i drag i ängsartade kantzoner, ibland något mindre rikt som t.ex. i Liden i en rätt fattig myr intill Pettersbäcken; på Gräsmyran i Borgsjö fanns den även i en sumpig kalkpåverkad tallskog. Ormrot växer också naturligt på stränder både längs större vattendrag och vid skogssjöarna. Där finns den på fasta moräneller grusstränder och föredrar lågvuxna örtrika ytor, helst med sipprande grundvatten. Man ser den också vid skogs- och källbäckar, men den gynnas ofta av kulturpåverkan. Den följer t.ex. stigar och små körvägar som passerar en bäck eller fuktsvacka.

Första fynd

Först publicerad av Linné (1755) utan lokaluppgift. Äldsta belägg från Hässjö Fjäl 1858 (E. Ährling i UME).

Bygdenamn och bruk

Kallades i Medelpad svingräs enligt Linné (1755).

Utbredning

Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; mängdvis.