harsyra
Oxalis acetosella
Harsyra är en näringskrävande och mycket skuggtålig skogsväxt, karakteristisk för täta, näringsrika granskogar, inte minst nära odlingsbygd i dalgångarna och vid kusten. Där är den inte sällan ensamrådande i barrmattorna. Inom norra Alnöns kalkområde kan den ses i stora täckande mattor i granskogen, t.ex. i området Smedsgården–Stolpås. Den föredrar frisk till något fuktig mark, men i sumpskog och myrkanter finns den istället uppe på lågor, stubbar, tuvor och rötter. Den växer också i rikare löv- och blandskog, som i al- och hägglundar, i raviner, under branter och mindre lundar. Även i albårder längs vattendrag och vid havsstranden förekommer den regelbundet. Harsyran nyetablerar sig i kulturlövlundar, särskilt på sedimentjordar. Den kan också dyka upp i skuggiga lägen på kulturmark kring gårdar, t.ex. under ladugårdsbryggor, häbbren, och intill norrväggar liksom under täta häckar och i bersåer. I tätorter kan man finna den i skuggiga parker, t.ex. i Fridhemsparken i Sundsvall.
Första fynd
Först noterad av Linné (1755). Äldsta belägg från Timrå Frölandsbodarna 1894 (J.A. Holm i S).
Bygdenamn och bruk
Carl von Linné uppger (Flora Svecica 1755) Värhane som det folkliga namnet här i landskapet. I 1986 års utgåva av Flora Svecica uppges namnet Vårhane vilket är en sentida feltolkning av originalskriften (R. Moberg pers. komm.).
Linné skrev redan i sin Örtabok (1725) att Väderhane var ett svenskt folkligt namn på harsyra (utan att ange vilken del av Sverige). Han skrev: ”Thetta gräs är en rätt Wäderhane, ty om nogot owäder är för handen, uppreser dett sina blad öfwer sig, liksom dett wille strida mot owädret”.
Harabrö och harapankake uppges från Borgsjö av Gulliksson (1955), det senare enligt ”en gammal man född 1842.” Sötblad och surblad finns även noterade. Barn har alltid med förtjusning ätit bladen och blommorna av den syrliga harsyran.
Linné skrev redan i sin Örtabok (1725) att Väderhane var ett svenskt folkligt namn på harsyra (utan att ange vilken del av Sverige). Han skrev: ”Thetta gräs är en rätt Wäderhane, ty om nogot owäder är för handen, uppreser dett sina blad öfwer sig, liksom dett wille strida mot owädret”.
Harabrö och harapankake uppges från Borgsjö av Gulliksson (1955), det senare enligt ”en gammal man född 1842.” Sötblad och surblad finns även noterade. Barn har alltid med förtjusning ätit bladen och blommorna av den syrliga harsyran.
Variation
Ibland ses en form med rosa blommor dyka upp, t.ex. Sundsvall Sidsjöbäcken 1956 (RL); Alnö Släda 1959 och 1971 (RL); Gösta 1970 (RL); Tuna Vattjomsberget (Neuman 1889); Bällsta 1957 (RL); Selånger Kvarsätt vid ån 1991 (RL); Indal Sunnås 1961 (RL); Liden Bodacke i Kvissla (C.F. Törnvall enligt Collinder 1909); Haverö Linåsen 1971 (RL). En form med lila blommor, hittades också av äldre botanister, bl.a. i Sundsvall Sidsjö (Neuman 1885a); Fagerdal 1896 (J.H. Lidholm i S); Timrå (J.A. Holm enligt Collinder 1909), 1909 (K.B. Nordström i S).
Utbredning
Allmän i hela landskapet.
Collinder (1909): allestädes; massvis.
Collinder (1909): allestädes; massvis.