Stagg är hos oss i första hand en kulturmarkernas växt – vandrar man på en gammal fäbodstig och staggtuvor dyker upp brukar fäboden inte vara långt borta. Staggens förekomst på ängsmark är ett tecken på mycket näringsfattiga eller utarmade markförhållanden. Den var tidigare mycket vanligare och kunde dominera i stora ytor på hackslåtten, den ogödslade slåtterängen. Bete tycks i Medelpad inte ha spelat någon viktig roll för staggytornas uppkomst. De för oss vackra, mjuka staggmattorna var för jordbrukare förr i världen sorgligt gråa marker, lågproduktiva och svårslagna. Särskilt i skogsbyarna och vid f.d. fäbodar kan stagg finnas kvar fläckvis, men den är nästan helt borta från tyngre näringsrikare jordar vid kusten och i dalarna. Den är på stark retur även i skogstrakterna, då de självvuxna slåtterkanterna har övergivits och därigenom blivit näringsrikare. Staggen undanträngs då av t.ex. tuvtåtel Deschampsia cespitosa eller andra mer krävande gräs.
Staggen har också naturliga lokaler i landskapet.
Arten tillhör fukthedsvegetationen och gynnas av ett maritimt klimat. Man kan hitta staggtuvor på mager skogsmark, en bit upp från stranden av sjöar i kustbandet och även vid högt belägna – gärna större – skogssjöar i inlandet, som vid Ulvsjön i Stöde. Ibland dyker den upp också i andra skogsmiljöer som på fastmarken intill en myr.