Går man längs järnvägen en tidig majdag ser man ofta ljusbruna sporbärande vårstänglar av åkerfräken skjuta upp ur banvallens grova grus. Även miltals längs vägarna bildas bårder av dessa stänglar som man inte genast förknippar med en fräkenväxt. Först längre fram på försommaren dyker de gröna sommarskotten upp.
Åkerfräken växer på allehanda torr, blottad jord på kulturmark, både i tätorter och i skogsbygd. Särskilt vanlig är den på sand och annan lätt jord, och den tillhör standardarterna i grusgropar, på öppna vägbankar, industritomter, gårds- och parkeringsytor. Den uppträder som en första kolonisatör på brandfläckar, i jordtäkter och på utfyllnader. I odlingar är den ett besvärligt, svårutrotat ogräs. De grova jordstammarna går mycket djupt och småbitar av dessa ger lätt upphov till nya plantor.
Inte lika välkänt är att åkerfräken också uppträder regelbundet i fuktsvackor i granskog, längs skogsbäckar, i raviner och i myrkanter, gärna på skuggiga, näringsfattiga ställen. Här blir den högvuxen och liknar skogsfräken E. sylvaticum eller ängsfräken E. pratense som kan finnas på samma plats. I denna miljö ses sällan de fertila vårskotten och aldrig i massförekomster. Till artens naturliga biotoper hör även sandiga och grusiga stränder, både vid havet – gärna vid sötvattenpåverkan – och i inlandet, där den kan vara en viktig sandbindare.