Kråkvicker är en vanlig art på allehanda kulturmark men blir sällan dominant. Genom sin förmåga att klänga på högörter och buskar når den upp till ljuset och kan därför växa även inne i buskage. På senhösten när man ser de vissna resterna kan man förundras över hur högt den ’klättrat’ i en buske. Kråkvicker är vanlig på lägder, men finns också – småvuxen – i betesmarker, slåtterängar, kanter och bryn. Mest ymnig är den på torr och lätt jord, så även på torrbackar och kulturnära hällmarker där den tilltar vid igenväxning. Den finns länge kvar i uppväxande sly och ses ibland inne i lövlundar. Kråkvickern är även mycket vanlig på torr nyrörd mark, som i grustag eller på utfyllnader, slänter, restmarker kring industrier etc. Den kan vara spridd efter stigar i skogen.
Naturligt uppträder kråkvicker på stränder och då betydligt fuktigare. Vid havet har den sina mest indigena förekomster och uppträder där regelbundet på steniga–blockiga stränder i gles vegetation på strandens övre del men den hör också hemma på sandstränder. Den finns även i tuviga strandängar, ibland ute starrbälten. En annan naturlig miljö är torr vittringsjord i sydberg, som i Torp Getberget.