Hundäxing är, trots sin dominans i vegetationen idag, ganska nyinkommen i landskapet. Den introducerades sannolikt under 1800-talet i samband med provodling som vallväxt och har sedan spritt sig över hela landskapet. Störst roll spelar hundäxingen vid kusten och på lerjordar i de nedre älvdalarna men tunnar ut i skogsbyarna och kan vara svår att hitta i de mest avlägsna odlingarna t.ex. i Haverö.
Hundäxing blir framförallt dominant i vallar som inte längre brukas och finns sedan kvar i ung lövskog som så småningom utvecklas på sådan mark. I odlingsbygden, och även i tätorterna, har den intagit kanter av alla slag som vägkanter, bäckkanter och rika strandbrinkar. Vid kusten, särskilt i kalkområden som Alnö och Hässjö, har den också gått in på gammal slåttermark. Den är närings- och kvävegynnad och motstår bete bra då betesdjuren tycks undvika dess hårda strån. – Redan tidigt på våren kan man känna igen hundäxingen på dess ljust gröna bladrosett med platta stråbaser.