Grustrav anses ha uppkommit ur hybriden mellan backtrav A. thaliana och sandtrav Cardaminopsis arenosa. Arten är inte bara morfologiskt utan också ekologiskt intermediär mellan dessa ”föräldraarter”. Man hittar den på torrbackar och hällmarker som backtrav men den är inte lika värmekrävande och växer även i stabilare vegetation och i mindre exponerade lägen. Grustrav växer också i halvöppna i torra slänter, sandiga ängsbackar, gamla grustäkter, på ladugårdsbryggor, stenmurar och odlingsrösen. Ett optimum har grustrav på åsmaterial i dalgångarna i öster och på lätta jordar på Tynderölandet. Ofta ses den också på små jordiga kulturhällar, i bergsskärningar och någon gång i sydbergsbranter.
Till skillnad mot sandtrav finns den sällan i åkrar, men i kustområdet är den sällsynt funnen i trädesfält på sandig jord, som i Selånger Kvarsätt. I tätorterna kan den uppträda som kantväxt men sprids däremot knappast längs skogsbilvägar som sandtrav. Arten är sällsyntare och fåtaligare än sandtrav och blommar heller inte om på sensommaren som denna.
Collinder (1909) listar endast cirka femton lokaler i kustområdet och älvdalarna. Arten är betydligt vanligare än så idag. Den anses ha spritts med vallfrö under första hälften av 1900-talet. Våra noteringar antyder däremot inte någon spridning med järnväg som den har uppfattats göra i södra Sverige. Idag växer grustrav ofta i små populationer och är kanske åter på retur. Arten är endemisk för Norden, och Medelpad tillhör dess kärnområde där den har sina tätaste förekomster.