Gullris uppträder ofta i enstaka plantor men är en av våra mest utbredda arter, både geografiskt och ekologiskt. Den har hemortsrätt i många miljöer men visar förkärlek för solöppna, torra ställen. Mest gör den sig påmind i augusti, då man ser den rikblommig t.ex. på hyggen, särskilt på sandmarker, kring hällar och block. Arten är anspråkslös beträffande näring och markreaktion. Den växer i både lövskog, t.ex. med asp och björk i glesvuxna brinkar, och barrskog, gärna då i gläntor eller på bergshyllor. I högvuxen, tät granskog blommar den oftast inte. Den förekommer också längs öppna partier av bäckar och åar och vid sjöstränder, särskilt på torr mark med morän eller sand. Vid havet står den gärna högt upp på klippor, blockiga stränder och klapperstensfält. I myrarna finns den i kantzoner och på moränöar men är också sedd på tuvor i örtrika kärr.
På kulturmark förekommer gullris regelbundet på ogödslade äldre gårdstun, främst i torrbackar, bryn och björklundar liksom i naturbetade hagar. Den koloniserar nyare vägkanter, särskilt längs skogsbilvägarna. I dalgångarna och kustbygden finns den gärna vid sandtäkter, i bergsskärningar och på mineraljord på banvallar, utfyllnader, industrimark etc. Den saknas däremot i stadsmiljöer, näringsrika gräsmattor, vallar och andra odlingar.