Europeisk lärk har planterats vid gårdar och längs mindre vägar åtminstone sedan mitten av 1800-talet, se t.ex. Leffler (1866). Redan Collinder (1909) anger europeisk lärk som ”tämligen allmänt planterad, stundom självsådd och förvildad”. Idag planteras den däremot mycket sällan. Den självsår sig sparsamt, men enstaka exemplar hittas då och då i hela landskapet, ibland långt från närmaste odlade träd. Kanske är den då fröspridd av bändelkorsnäbb – en östlig gäst specialiserad på lärkfrön. Europeisk lärk har inte ansetts vara av värde i skogsbruket (Edlund 1966). Europeisk lärk är ofta kvarstående på ödetomter. Nedan anges några självsådda förekomster. Njurunda Fyrparken på Brämön 1967 (RL). Sundsvall Södra Stadsberget vid ”hotellslingan” 2005 (HL). Alnö Stornäset 1989 (AV). Timrå N om Lundetjärn 1981 (CA). Attmar Östansjöbodarna vid Åmingen 1983 (HL); Gissjö 1979 (HL), 1984 (RL); Sörfors 1998 (HL, RL).