hallon

Hallon är en ursprunglig men starkt kultur- och kvävegynnad art. Den är vanlig i många olika biotoper - rasbranter, torra/ganska fuktiga löv- och blandskogar, hyggen, igenväxande betesmarker, övergivna åkrar, skogsvägskanter banvallar och ruderatmarker.

Hallon gynnas, åtminstone temporärt, av skogsavverkning och minskande eller upphörd hävd, troligen också av kvävenedfallet.

Trivialart

Allmän

Läke- och hushållsbär, känd genom flertusenåriga lämningar i sjönötstorv (Kjellmark 1899, L. von Post 1909a, 1925, Sernander & Kjellmark 1896). Den anses vara allm. med undantag för Saxons (1933) uppgift om Gällersta på 1850–1860-talen: ”förekommo vilda i blott ringa utsträckning”. En nutida ökning av förekomsten i delar av Södra Sveriges skogar har konstaterats (Odell & Ståhl 1998).

Artens förkärlek för skogshyggen anspelades på i ett talesätt i Lerbäck: ”I alla fall växer dä hallon, utom i vattenfall” (Forsslund 1935).

Gammal bofast art.

Först uppgiven av Hülphers (1777).

1053 Rubus idaeus L.

This polymorphic species has a wide Eurasiatic and N. American distribution. Subsp. idaeus occurs in most of Europe (southwards more montane) and in W. and C. Asia, where subsp. melanolasius Focke (syn.: var. aculeatissimus Reg. & Tiling, R. strigosus Michx) continues eastwards through most of E. Asia. It also occurs over large areas of N. America. Subsp. nipponicus Focke is restricted to Honshu. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 130 and map 121). It has been introduced, for instance, into eastern N. America, Greenland and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 211.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast; dessutom ofta odlad och stundom förvildad.
Förändring och hot: ökning med 16–31 %.
Kommentar: storfruktiga kultursorter påträffas ofta kvarstående och vegetativt spridda efter odling; gulfruktiga former förekommer såväl i odling som spontant och har noterats på en handfull lokaler.

Hallon föredrar frisk, mull- eller förnarik jord men klarar sig också bra under karga omständigheter, t.ex. på ett tunt jordlager på hällar och block. På platser där kväve- och ljustillgången ökat slår arten upp kraftigt, och särskilt på hyggen kan den bilda täta bestånd. I kulturmark växer den på vägkanter, banvallar och åkerholmar, kring rösen etc.

Hallon odlas mycket som bärbuske. Moderna, rikt givande sorter har större frukter än vildhallon och är ofta kraftigare i växten. Några odlade sorter har gula frukter. Spontant uppkomna gula hallon finns också sällsynt.

Arten ökar starkt när markerna slyar igen. Troligen gynnas den också av kvävenedfallet.

Hallon växer på kvävehaltig mark i diverse skogsmiljöer: tallskog, blandskog, hässlen och ädellövskog. Arten förekommer i brynmiljöer, vägkanter, åkerrenar och på ruderatmarker (jordtippar och gamla sandtag). På hyggen kan den snabbt bilda stora och utbredda bestånd. Bland mer udda miljöer må nämnas Sjukällorna öster om Ekelunda, Sandby sn. Där växer hallon i svagt hävdad och ganska tunn alvarmo med enstaka enbuskar.

Utbredningen visar att hallon undviker de mest kalkrika miljöerna och de flesta fynden är gjorda i västra kustskogen söder om Borgholm samt på större, kalkfattiga sandfält (Rälla tall, Lindby tall och Köping tall). På Stora Alvaret är den sällsynt funnen i mindre skogsdungar. Hallon har ökat sin utbredning på Öland. Kanske är ökad tillgång på näringsrika miljöer en del av förklaringen? Numera är hallon även funnen i ett flertal mognande tallplanteringar på sydöstra Öland, ett område där arten tidigare saknades. Liksom förr är det glest med fynd norr om Borgholm innan man kommer upp till de nordligaste socknarna Böda och Högby. Odlade former av hallon har också förvildats på flera ställen men har inte särskilts från "vilda" förekomster. Former med gula frukter är noterade vid tre tillfällen. Jämfört med Sterner (1938) ses en viss ökning i statistiska analyser (Telfer); vår bedömning är att ökningen är tydligare.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Oftast nära bebyggelse; även dikeskanter, jord- och skräphögar och annan ruderatmark. Enstaka fynd har gjorts längre från bebyggelse, i skogsmark och kärrmark, företrädesvis på sandunderlag, och på f.d. myrmark i torv. Hallon är inte ursprungligt på Gotland. På Avanäset, Fårö, växer det dock i kärrmark och sandig sumpskog, där det ger intryck av att vara spontant (GF). Johansson (1897) angav att hallon ”anträffas någon gång utom trädgårdar, men ej vild!”. Arten ökade med andra ord starkt under 1900-talet.

Gulfruktiga hallon har noterats i Hedmyr och vid Simunde i Vamlingbo (BL) samt i området vid Sigrajvs till Gåshagen i Västerhejde (GI).

Hallon är en av våra allra vanligaste växter. Arten har inga stora krav på växtplatsen men gynnas av kvävetillförsel som till exempel vid brand eller avverkning. Hallon slår ofta till med massvegetation på hyggen, där frön legat lång tid och först grott i stort antal, när betingelserna blivit de rätta. För övrigt finner man hallon i lövskogsbryn, glesa lövskogar, hällmarker, klippstup, och snår, liksom i igenväxande betes- och hagmarker, på vägkanter, banvallar, blockstränder samt på ruderatmarker av olika slag. En form med avvikande nästan hela blad f. anomalus är noterad från åtskilliga lokaler i Fries (1945). Den är inte påträffad under inventeringen.

Hallon växer i näringsrik örtrik skog, gärna i alskog, vid bergrötter och i blocksluttningar samt på klippängar och i bergsskrevor även långt ut i ytterskärgården. Arten förekommer vanligen i rätt glesa bestånd som övergår till täta snår vid ökad kvävetillförsel vid avverkning, brand eller röjning. Hallon växer dessutom på olika kulturskapade ståndorter som vägkanter, banvallar och åkerdiken. Förr växte hallon i stora mängder på alla Sörmlands övergivna svedjeland på samma sätt som det nu förekommer på hyggesmark. Hallon odlas i storfruktiga former men dessa tycks inte alls förvildas.

Europa, Asien, Nordamerika. I Sverige genom hela landet.

Hallon har kraftiga rotskott och är mycket långlivad som planta men är ändå mer talrik i fröbanken (Granström 1986). Detta visar sig på bördig skogsmark i rotvältegropar och på rotvältor, i traktorspår och harvfåror på hyggen och på brandfält, där mängder av fröplantor gror. På undersidan av en rotvälteskiva som lutar så att den är skyddad mot nedfallande föremål gror hallonfrön också. De kan knappast vara ditförda av fåglar utan har nog vilat i jorden under trädet. Även i mager talldominerad skogsmark finns hallonfrön, men sparsamt, vilket visas när de gror på ett brandfält. I mogen skog är rotvältor och block ofta de platser där de få hallonplantorna lever vidare. Myror samlar bären. På material utgrävt från en stor myrstack kom massor av hallonplantor upp. Fröna kan gro och bilda småplantor även under starkt skuggande vegetation.
Hallon börjar blomma i skogsstjärnans tid och fortsätter till linneans. De första hallonen mognar i mjölkens tid, men mognadsperioden är långt utdragen. Större mängder bär produceras bara på hyggen, i kraftledningsgator, på stränder och andra trädfria ställen, allra mest vid nybrutna vägar. Efter hand som nybruten mark utarmas på näring blir bären fler men mindre. Årsplantor av hallon övervintrar med gröna blad. På fullvuxna plantor behålls den gröna färgen länge, men övergår till sist i gult eller rödgult och ibland direkt i brunt, varpå bladen fälls. Arten är tämligen torktolerant där den växer på block i skogen, men vid torka vissnar den före stensöta, skogsnarv och harsyra. Under ytterbarken har hallon ett tunt grönt barkskikt.

Ett belägg finns för en hybrid mellan hallon och en annan Rubus-art. Då belägget bara består av vegetativa delar är det inte möjligt att säkert avgöra om det är hallon × stenbär eller blåhallon × hallon. Även hybriden hallon × svenskt björnbär är tänk­­bar, då den senare arten finns ١ km från hybriden.