nyponros (aggregat)

Nyponros är ursprunglig. Den växer på liknande ståndorter som stenros R. canina men kanske på något magrare mark.

Växten meddelas här i huvudsak så som den uppfattades i Sverige fram till omkr. år 2005. Härtill nämns ett urval insamlingar av mellanros och hårmellanros som urskiljts enl. Elfström & Ljungstrand (2005).

Se även: hårig nyponros Rosa caesia och kal nyponros Rosa vosagiaca

Gamla bofasta arter.

Allmän-tämligen allmän.

R. vosagiaca och R. canina har ej konsekvent skilts åt under 1970-talet. Dock har under 1978 och 1979 ett trettiotal kontrollbestämningar gjorts; alla kontrollerade exemplar har varit R. vosagiaca. I de fyra genomgångna offentliga herbarierna finns åtskilliga ark av R. vosagiaca, medan R. canina endast finns belagd från Gunnarsnäs Ekholmen (LD 1858 VWk). Även om R. canina är förbisedd, är den med säkerhet betydligt sällsyntare än R. vosagiaca.

Ibland förvildad såsom i N inlandet Sidensjö Anundsböle tillsammans med R. rugosa 1985 (R. Sundin).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert till följd av inkonsekvent taxonomisk behandling.
Kommentar: en svåravgränsad art som under inventeringen i tillämpliga fall uppdelats i följande fyra underarter. För en beskrivning av artens variation och uppdelning i underarter se TEl (2005).

Består av de tidigare underarterna, numer arterna kal nyponros Rosa vosagiaca och hårig nyponros Rosa caesia.

Nyponros växer öppet på torr eller frisk mark, t.ex. på steniga backar, i bryn samt på åkerrenar, vägkanter och betesmarker. Den kan växa i gles skog men tynar bort om krontäcket sluter sig alltför mycket.

I slutskedet av inventeringen ändrades taxonomin inom släktet Rosa. Tidigare delades nyponros R. dumalis in i fyra underarter: kal nyponros subsp. dumalis, hårig nyponros subsp. coriifolia, kal mellanros subsp. subcanina och hårig mellanros subsp. subcollina. Numera är kal nyponros R. vosagiaca och hårig nyponros Rosa caesia olika arter. Tillkommer gör kal mellanros R. × subcanina och hårig mellanros R. × subcollina.

Inventerarna har varit flitiga och skilt på hårig eller kal nyponros i nästan 90 % av rapporterna vilket underlättar redovisningen. Av fynden är kal nyponros i majoritet med 65 %, därefter följer hårig nyponros med 30 % och resterande 5 % är fördelade mellan kal mellanros och hårig mellanros. Någon klar skillnad mellan växtmiljöer har inte inventeringen visat med undantag för att hårig nyponros verkar vara vanligare i ruderatmiljöer och mer sällsynt i karster jämfört med kal nyponros.

Kal nyponros har blad som är helt kala och blågröna till färgen; stiftkanalen är bred (diameter 1,5–2 mm). Hårig nyponros har blad som är mer grågröna och åtminstone på undersidan tydligt håriga; stiftkanalen mäter även här 1,5–2 mm. Kal mellanros står i utseende mellan kal nyponros och kal stenros R. canina medan hårig mellanros står i utseende mellan hårig nyponros och hårig stenros R. corymbifera; stiftkanalen hos de båda mäter ca 1 mm.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppna miljöer: hällmarker, torrängar, klintmiljöer, skogsmark (företrädesvis i bryn och gläntor), ängen; även vägrenar, åkerrenar och dikesrenar. Nyponros är spridd över hela Gotland.

Med den systematik vi använder nu finns fyra underarter på Gotland. De har dock inte eftersökts systematiskt, utan merparten av uppgifterna om nyponros anger bara arten. För två underarter, hårig nyponros ssp. coriifolia och kal nyponros ssp. dumalis, finns emellertid goda uppgifter från ett område på nordvästra Gotland (Stenkyrka, Hangvar). T. Karlsson har här noterat 25 uppgifter för kal nyponros och 35 för hårig nyponros. Dessa båda underarter verkar alltså vara ungefär lika vanliga i detta område, med viss övervikt för den håriga.

De två övriga underarterna, kal mellanros ssp. subcanina och hårig mellanros ssp. subcollina, är i stort sett rapporterade bara i provruteinventeringen, eftersom de inte fanns upptagna i artlistor eller floror. Som de svenska namnen säger utgör de kala resp. håriga mellanformer mellan stenros R. canina och nyponros (Karlsson 2013b). I provruteinventeringen visade sig en stor del av rosorna vara svåra att bestämma, ofta till synes intermediära. Av ungefär 100 uppgifter om nyponros och nyponros/stenros kunde en fjärdedel bestämmas på underartsnivå (kal nyponros från 9 provrutor, hårig nyponros från 10, kal mellanros från 7 provrutor och hårig mellanros från 1 provruta). Av det som inte gick att säkert klassificera var 48 kala former och 26 håriga. Materialet är i minsta laget för säkra slutsatser; det enda som framgår helt klart är att rosorna inom denna grupp är svåra att examinera.

Johansson (1897) angav frekvensen som tämligen allmän (ssp. dumalis) resp. här och där (ssp. coriifolia). I dag får nyponros betecknas som allmän; ökningen under 1900-talet beror sannolikt på att arten expanderat på öppen mark som inte längre betas.

Nyponros delades av Elfström & Ljungstrand (2005) i fyra underarter, kal nyponros, hårnyponros, mellanros och hårmellanros. Alla dessa förekommer i landskapet, men under inventeringen har vi bara urskilt kal nyponros och hårnyponros och inte ens dessa på ett konsekvent sätt. Därför behandlas arten kollektivt med tillägg av kända lokaler för underarterna.
Nyponros är den vanligaste vildrosen i Bohuslän. Den växer på torrt till friskt underlag i snart sagt alla något så när öppna miljöer som hällmarker och bergsskrevor, steniga havsstränder och strandängar, skogsbryn och glesa skogar. Framför allt förekommer den i kulturlandskapet, både i jordbruksbygder och i närheten av tät bebyggelse. Den står tillsammans med andra rosor och slån för huvuddelen av igenväxningen av övergivna betesmarker.

Mycket allmän i Uppland som helhet, men ovanlig i de västra skogsbygderna. 693 kartblad, 2262 kvadranter.
Almq. Allmän i kusttrakterna, hela skärgården, Mälartrakterna och de flesta slättbygder, eljest tämligen allmän (i skogstrakterna vanligen fåtalig).
Nyponros växer i form av enstaka buskar eller mindre bestånd i en mångfald miljöer där det finns förutsättningar för buskvegetation. Den finns ofta som ett inslag i lövsnårvegetation vid stränder och i inlandet och förekommer i skogsbryn och hagar, på åkerholmar, torrbackar och skräpmarker.

De båda underarterna har i allmänhet inte rapporterats, men hårig nyponros har noterats på 12 kartblad och 13 kvadranter och kal nyponros på 7 kartblad och 9 kvadranter.

I början av vår inventering gjorde vi inte skillnad mellan Rosa dumalis och R. canina och det finns mängder av noteringar av den senare arten i vår databas. Senare blev det uppenbart att den ros som finns i landskapet är R. dumalis. Inget säkert fynd av R. canina finns, varken från gammal tid eller vår inventering.
Vid islossningen i havet hittar man nypon som flyter om de läggs i vatten. Mogna hela nypon som brutits av från blomstjälken på senhösten och lagts i vatten inomhus flyter i en till två veckor. Kärnorna flyter däremot inte. På de flesta havsstränder finns plantor av arten, oftast i driftvallen eller i yttre kanten av albården, men ibland även närmare vattnet, även på exponerade stränder. Det är troligt att nypon ingår i driften, och ger upphov till många plantor. Efter några år eller decennier i strandens ljusa miljö kan busken få svår konkurrens av klibbal, men man hittar också buskar ovanför albården, i tall- och granskog, kvarblivna från den tid då stranden gick där, eller nyetablerade. I skog i kusttrakterna finns enstaka plantor, kanske fågelspridda.
Nyponros blommar i linneans tid. Redan i mjölkens tid kan den vara överblommad. Nyponen är fortfarande gröna när lingon och rönnbär har blivit röda, men mognar snart därefter. Många sitter kvar över vintern, men är tidigt på våren ofta något skrumpna eller svartnade. Inga synliga delar övervintrar gröna. Under barken på en 2,5 cm grov stam finns ett tunt grönt skikt av klorofyllhaltig vävnad, som på de flesta buskar och träd.

Den vanligaste underarten torde vara kal nyponros subsp. dumalis. Underarterna hårig nyponros subsp. coriifolia och hårig mellanros subsp. subcollina har noterats några gånger. Underarterna har i allmänhet inte hållits isär. Belagda fynd av underarterna listas under respektive namn.