Taxasida

humleblomster

Geum rivale

L.

humleblomster är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

humleblomster är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • humleblomster
Taxonomi
Ordning
Familj
Släkte
Namn
Vetenskapligt namn
Geum rivale
Vetenskapligt namn, fullständig form
Geum rivale L.
Svenskt namn
humleblomster
icelandic
Fjalldalafífill
norwegianBokmal
enghumleblom
norwegianNynorsk
enghumleblom
Finskt namn
ojakellukka
finlandSwedish
humleblomster
Danskt namn
Eng-nellikerod
Foton
Lars Efraimsson
Haftahedarna, Malung-Sälens kommun 2017-06-12
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-05-22
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
2025-06-17
Mats Runeson
2025-06-17
Mats Runeson
2025-06-17
Peter Ståhl
Långbro, Gävle 2025-06-03
Patrik Engström
Stenhamra, Ekerö kommun 2022-06-16
Bengt Stridh
Dyuddens sydspets tomt, Vstm 2022-05-21
Lars Efraimsson
Haftahedarna, Malung-Sälens kommun 2017-06-12
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-06-06
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-05-20
Katarina Stenman
Bjuröklubb, Lövånger 2014-06-28
Nicklas Strömberg
Omberg, Ög 2008-05-04
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Allmän

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1091 Geum rivale L.

This widespread species is native also in N. America. In same parts of the range, especially in its periphery, the distribution is not as continuous as the map indicates. It belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 60 and map 42). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 220.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Humleblomster är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer beståndsbildande i fuktiga lövblandskogar, särskilt på översilad mark och i anslutning till källflöden och bäckar samt i alkärr. Arten är också vanlig i fuktiga betesmarker och slåtterängar samt i anslutning till diken, dammar och märgelhålor.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Allm. i hela Närke i kärr och fuktängar samt, i mindre grad, alkärr. Broddeson (ms) kände den från bl.a. slåtterängar på 1920-talet. Ett ymn. bestånd på 100 m² noterades vid Kuggenäs i Götlunda 1975.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Trivialart men något lägre frekvens och mer koncentrerad till rikare underlag i den nordöstra landskapsdelen.

Härjedalens kärlväxtflora

Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund. ISBN 91-971255-9-8.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

NILS-arthandbok

Stefan Ericsson, SLU Umeå, Institution för skoglig resurshållning

Perenn, rosettbärande, 2–5 dm hög ört med rotstock. Rosettbladen är upp till 2 dm långa med långt skaft och ytterst en oregelbundet utformad samling småblad. Ändfliken är stor, oregelbundet loberad och tandad (“hjortronblad”). Dessutom finns därunder ett par smalare, “vinglika” flikar. Ett eller flera par mindre flikar tillkommer på övre delen av bladskaftet, och dessutom oftast ett par små flikar (“humlevingar”) mellan ändfliken och de två större “vingarna”. Ändfliken är ofta djupt delad i tre, ibland ända till basen, men ofta oregelbundet så att de är sammanvuxna på ena sidan, men ej på den andra. Stängeln blir gradvis allt rödare mot toppen, och bär några strödda, rätt små, oftast 3-delade stjälkblad. Stjälkbladen har små stipler (under 1 cm). I toppen med några mycket karaktäristiska, nickande, 5-taliga, halvslutna blommor med stort, rödbrunt foder och “brunskära”, breda kronblad (liknar något humlens honblommor). Fruktsamlingen är en klotrund boll av stift med förlängd, hakförsedd näbb (“insektsben”). Hela den nedre, ansvällda delen är hårig. Den mogna fruktsamlingen sitter på ett minst 5 mm långt skaft (karpofor) ovanför fodret.

Humleblomster finns på många slags fuktig eller frisk mark, både i ängsmark och skog. Allmän i fjällen, men sällsynt och tydligt kalkgynnad i nordöstra Norrland. Det i Den nya nordiska floran avbildade exemplaret har ej välutvecklade blad. Ändsmåbladet blir senare betydligt större.

Förväxlingsrisk:
I blom omisskännlig.
Nejlikrot (Geum urbanum) (saknas i inre Norrland) har välutvecklat, 3-delat ändsmåblad med oftast smalare spetsar, men bladets övriga flikar är mindre än hos humleblomster, och de s.k. “humlevingarna” saknas oftast. Stängeln blir ej röd upptill. Stjälkbladen är större och har 1–3 cm långa, flikiga eller tandade stipler. Blomman har små, gula kronblad av “normalt” utseende (ungefär som hos en fingerört, Potentilla). Nedre delen av fruktens ansvällda del är kal och den mogna fruktsamlingen är oskaftad.
Hybriden mellan humleblomster och nejlikrot (G. x intermedium) uppstår lätt. Den är intermediär och lätt att känna igen när den blommar, men är fertil och återkorsar sig med föräldrarna, varför avgränsningen ändå kan vara svår. Kontrollera alltid humleblomster noga om nejlikrot finns i närheten!
Rosettbladen hos sträv nejlikrot (G. hispidum) (nästan enbart östra Småland) har kortare skaft och en smalare, tätare samling småblad. Ofta är flera par basala flikar bredare än ändsmåbladet, som är relativt litet, kilformigt vid basen, och har rätt utdragen spets (bladformen framgår ej väl av illustrationen i Den nya nordiska floran). Stjälkbladen är parflikiga. Blomma och fruktsamling liknar nejlikrotens.
Amerikansk nejlikrot (G. macrophyllum) (trädgårdsväxt som sällsynt kan förvildas) har rosettblad med mycket stort ändsmåblad, men de har flikar längs nästan hela skaftet. Stjälkbladen är större och 3-flikiga, blomman öppen och gul.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanligt humleblomster G. r. var. rivale i landskapet.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora

Humleblomster växer på våt till frisk, näringsrik jord. Arten förekommer på tuvorna i alkärr, i kanterna av lövkärr med rörligt vatten, i löv- och blandsumpskog samt i annan fuktig, örtrik skog. Lika ofta ses den i betade eller obetade fuktängar av olika slag och i lågvuxna friskängar. Den uppträder också vid bäckstränder, på dikes- och vägkanter samt på åkerrenar.

Humleblomster gynnas av måttligt bete men missgynnas av gödsling.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Humleblomster växer på lokaler som är måttligt betade eller ohävdade. Vanliga växtmiljöer är tuviga frisk- och fuktängar, ädellövskog, annan lövskog och hässlen. Ofta håller sig arten till skogsvägar, brynmiljöer, kärrkanter eller andra ljusöppningar i skogen; speciellt väl utvecklas den vid källflöden. Ibland ses växten i tallskog eller alsumpskog. Humleblomster växer i slåtterängar samt öppna, svagt betade torrängar. Växten gynnas när röjningar skett av betesmarker och efter skogsgallringar.

Humleblomster är mycket vanlig på Öland och spridd över större delen av landskapet. Något glesare ligger förekomsterna på de skarpaste partierna av Stora Alvaret och i fattiga barrskogar längst upp i norr, Böda sn. Humleblomster gynnas av ökad näringstillgång och viss igenväxning av landskapet.

Såvitt känt finns endast vanligt humleblomster var. rivale på Öland. I Sterner (1938) anförs en form, var. pallidum, med gulgröna foderblad som noterats på tre lokaler: Borgholm, Halltorp och Västerstad. Inga fynd med avvikande färgteckning finns rapporterade under inventeringen. Ibland finner man missbildade plantor av humleblomster med stora, upprätta och kortskaftade blommor där kronbladen är utbredda och omgivet av ett bladlikt foder; ibland växer ytterligare en blomma ur den första.

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Ursprunglig.
Friska till fuktiga (någon gång torra) miljöer: fuktig ängsmark, betad såväl som obetad, ängen; även skogsmark på djupare jord, myrkanter, fuktiga stigar och körvägar, bäckkanter och dikeskanter.

Humleblomster förekommer med spridda bestånd på ön, vilket återspeglas i den ganska höga andelen av provrutorna. Växten är allmän på hela Gotland, undantaget L. Karlsö samt de östra delarna av Gotska Sandön, där den saknas helt (en äldre uppgift finns dock från L. Karlsö 1970; RJ enligt Fröman 1979). Johansson (1897) angav arten som ”Allm.”, så frekvensen ändrades inte under 1900-talet.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Humleblomster växer på frisk till fuktig, näringsrik mark, både solöppet och halvskuggigt. Den förekommer i betesmarker och fuktängar, på sötvattenstränder, i diken och på vägkanter liksom i lövdungar, bryn och fuktiga, glesa löv- och blandskogar, i sumpskog och kärrkanter.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer på fuktig mark i öppna skogar och kärrkanter, vid diken samt i fuktig, naturlig gräsmark i betesmarker och ängsrester. Mycket vanlig i hela landskapet. 740 rutor (89 %).

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Europa, Nordamerika. I Sverige från Skåne till Lappland. I Sörmland mycket allmän, jämnt spridd – (91%). Humleblomstret växer i både öppen och skogbeväxt fuktig gräsmark av alla slag, gärna i örtrika skogar med rörligt grundvatten, i alstrandskogar vid havet och näringsrika sjöar, i fuktiga betesmarker och rikkärr, särskilt i källkärr. Humleblomster var tidigare en karaktärsväxt för fuktiga slåtterängar och var då ännu vanligare i landskapet än nu. En iögonfallande form, f. hybridum, med förstorade, utbredda rosa kronblad, är inte sällsynt bland huvudformen.

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket allmän i Uppland. 691 kartblad, 2408 kvadranter.
Almq. Allmän, till yttre skärgården.
Humleblomster växer på friska till fuktiga marker, på både öppna och trädbevuxna lokaler. Den förekommer i naturbetesmarker och på ängar, i örtrika löv- och blandskogar, skogsbryn och strandsnår, på bäckstränder och dikeskanter.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Humleblomster är en ursprunglig växt med många lokala namn. Den kallades »johannisgräs« i Hille, »ko-skälla« och »mämusblomma« i Ovansjö samt »getingblomma« eller »gubben i tunnan« i Valbo. Växten beskrivs som allmän i Gävletraktens växter 1848 och i efterföljande botaniska arbeten från landskapet.
Humleblomster har sitt ursprung i skogslandskapet men har framgångsrikt etablerat sig även i kulturlandskapet. Det är en vanlig växt i fuktiga gräsmarker och den förekommer både i slåtterängar och i betesmarker, men verkar trivas bäst när hävden upphör. Den är också mycket vanlig i fuktiga övergivna åkrar, längs diken och i vägkanter liksom på förvildade tomter och i parker. Humleblomstret förekommer också i rikkärr, särskilt i myrkanter med grundvattenutströmning och i kraftigt sluttande kärr.
Den vanligaste följeväxten i alla biotoper är älggräs (43%). I skogen är också gran, stenbär, harsyra, vitsippa, ormbär, ekorrbär, piprör och blåsippa vanliga. På kulturmarker motsvaras de av midsommarblomster, daggkåpor, hundäxing, hundkäx, revsmörblomma och vanlig smörblomma. Humleblomstret blommar på försommaren samtidigt med liljekonvalj, skogsstjärna, ormbär och midsommarblomster.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Humleblomstrets frukter krokar fast och sprids med djur, vilket ökar chansen för långväga spridning. Arten blommar i ekorrbärets tid. Grön bladrosett övervintrar. Den kräver god vattentillgång men verkar inte vara krävande i fråga om pH-värden.

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Humleblomster växer i tuviga skogsklädda rikkärr och i kanter av större öppna rikkärr. Dessutom finns arten i rikare sumpskogar, både gran- och lövdominerade. Den är tydligt kalkgynnad och blir sällsynt i surare områden som i norra Liden–Ljustorp. Humleblomster förekommer även på översilade skogssluttningar, vid grundvattenutsläpp och bäckursprung. I norr är det bundet till flödande källvatten. Det följer bäckarna och de större vattendragen, ofta tillsammans med kärrfibbla Crepis paludosa och flädervänderot Valeriana sambucifolia, men är något mer krävande än dessa. Humleblomster är också en välkänd växt i kulturmark. Här möter vi den främst i friska till fuktiga, tuviga lägdor och strandängar, där den kan bli stortuvig och rikblommande, men den finns även i översilade betesängar, i diken och vägkanter. Den växer kvar i näringsrika kulturlövlundar, även på torrare, skuggiga ställen.