tall

Skogbildande, allmänt skogs- och prydnadsodlat träd. En del växtplatser med tall kan förmodas vara blott svagt eller inte alls påverkade av människans skogsavverkningar, bl.a. hälltallskog och någon tallmyr, varför en del flerhundraåriga träd måste anses vara av ursprunglig lokal härkomst med rötter i Närkes äldsta historia.

Fossila lämningar i södra Kilsbergen visar att tallen fanns i Närke redan under senglacial–förboreal tid för mer än 9 000 år sedan (Florin 1969). Därmed skulle Eckerboms (1947a) förmodan om tallen på Kilsbergens forna ishavsskärgårds nutida toppar som ”minnen från den tidens strandskog” få ett visst stöd. Redan vid boreal ancylustid, för omkr. 8 300 sedan, dominerade tallen i Närkes skogar (Bergström 1960, Florin 1961, Fries 1965, Post 1909a).

Fr.o.m. atlantisk tid, senare än för 8 000 år sedan, skvallrar pollenfynden om en viss tillbakagång i tallens utbredning, sannolikt till följd av lövträdens expansion under värmetiden. Den rika litteraturen kring Närkes vegetationshistoria redovisar pollen- och vedprover från denna tid från Askersund, Axberg, Edsberg, Ekeby, Hovsta, Kumla, Lerbäck och Skagershult (Sernander 1893 m.fl.).

Redan på 1700-talet reagerade dåtidens naturforskare på fynden av tallstubbar på sjöbotten i Holmsjön i Hammar : ”hela sjön är full av lågor och rötter af Furuträd” (Haggren 1787) som användes till torrved. Mörner (ms 1762) berättade om längesedan tillandade furustubbar: ”Tätt in till Örebro har elljest i forna tider warit stor och wäxtelig skog, och finnes ännu, under plöjningen af de så kallade Ladugårdsgjärdene lämningar af stora furu stubbar”.

I en myr vid Käfsterud i Svennevad hittades en fura som efter C14-undersökning vid Riksmuseet visade sig vara 3 000 år. Den blev till träprydnader i bildhuggare Sven Bolinders händer (Nerikes Allehanda 1993-03-20). Icke åldersbestämda myrfynd av båtar har gjorts på flera håll, bl.a. vid Sandvad i Götlunda 1927–1928 (Wikberg 1950, 1967) och Rösjöfallet i Askersund (Tjörne 1924, 1964).

Allmän

80 Pinus sylvestris L.

This polymorphic, Eurasiatic species is here mapped as a single collective taxon. However, var. hamata (Stev.) Sosn. in the Black Sea-Caucasus area is mapped separately. The map is partly based on the recent map of the distribution in the Soviet Union, published in the Atlas of areas and resources of medical plants of USSR, Moscow 1976, map 148-149. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 21.

Tall är ursprunglig men också det näst vanligaste planterade skogsträdet. Arten fanns med bland de allra första träd som invandrade efter det att inlandsisen smalt bort för mer än 10000 år sedan.

Tallen är ett pionjärträd, dvs den är främst anpassad att kolonisera kalmarker som blottats genom brand, stormfällning eller annan störning. Den är ljuskrävande, stormfast och tålig mot klimatvariationer samt klarar som äldre träd ibland även skogsbränder. Tallen, som självföryngrar sig i hela landskapet, växer ofta på torra och magra marker där den har liten konkurrens från andra träd. Den förekommer även på torvmarker, men blir där oftast marvuxen, vilket också gäller på extrema hällmarker.

Gammal bofast art.

Trivialart.

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Några märkesträd:

1) Fäbotallen: Växte intill 1954, då den fälldes av en svår januaristorm, på Fäboudden nära Ljusnarens Västra strand i Ljusnarsberg. Mätt 1917 (HULT 1918, SWEDERUS 1930): Höjd 24 m, stamomkrets 1,3 m ö.m. 3,64 m. Uppskattad ålder 380 år. Stamomkrets 1954, enligt uppgift å foto, förvarat å Laxbrogården, Ljusnarsberg, 4,20 m i "brösthöjd". Ett segment från stammens mittre(?) del (med omkrets av 335 cm[!]) förvaras också på Laxbrogården. Det har ca 255 årsringar. Trädets ålder möjligen ca 300 är. Av segmentet framgår, att två småstammar tidigt införlivats i huvudstammen (utan att dennas regelbundna omkrets nämnvärt förändrats).

2) Ranstatallen i Kumla: Ransta: Stamomkrets i "brösthöjd" 304 cm (ABR. & WALLSTEN 1979).

3) Grönhultstallen Ö landsvägen vid Grönhult i Kung Karl: Stamomkrets 291 cm i "brösthöjd" (S. MARKL. 1976b).

4) Rustorpstallen vid landsvägen 400 m S Rustorpet i Ljusnarsberg: Stamomkrets 1976 290 cm 1,3 m ö.m(!). Fridlyst. Blixten har gått genom stammen, varigenom dess basala del är urgröpt. - N om denna i gammal barrskog flera grova tallar (visade av P. Carlss., Ställdalen); den grövsta av mig sedda 285 cm/ 1,3 (1976).

5) Finnåkerstallen i Fellingsbro N vid Finnåkers f.d. bruk: Ca 3,5 m i "brösthöjd" 1977 enligt Löfgren

6) Tall S Simstadion efter kanalen i Hall: Stamomkrets 260 cm 1,5 m ö.m. 1970 (MALMG. 1970).

Andra, för vilka inga aktuella måttuppgifter föreligger: Brudgumstallen vid gamla landsvägen nära Högfors i Karbenning (se FOLLMER 1932). Tunhemstallen mellan Holmsjön och Tvärtjärn samt Majastallen på Prästön i Ljusnaren, båda i Ljusnarsberg (uppgiftslämnare: P. Carlss., Ställdalen).

En av Domänverket fredad tall (Bf 13) V Färna bruk, 273/ 1,3 1975(!), tycks utgöra ett dubbel- eller trippelindivid (MALMG. 1976: Sk 51).

Först uppgiven av Marelius (1763).

Status: bofast, åtminstone i landskapets norra halva och möjligen även längs kusterna gammal; därutöver sedan länge allmänt odlad som skogsträd och sandbindare.
Förändring och hot: ökning med 16–30 %.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig tall P. s. var. sylvestris i landskapet.

Fur
Tallen är ljusfordrande men mycket förnöjsam då det gäller närings- och vattentillgång – den växer lika gärna på torra lavhedar som på mossar. På torr och mager mark, t.ex. hällmarker och sandiga isälvsavlagringar där den slipper konkurrens från framför allt gran, är den ofta ensam skogbildande, men där markförhållandena är bättre brukar särskilt gran och björk vara inblandade.

Tallen är ett pionjärträd, som snabbt etablerar sig på nya ytor. Den första skogsgenerationen efter en brand brukar bestå av tall, oftast med vårtbjörk och asp inblandade. Förr, då de flesta marker drabbades av skogsbränder med något hundratal års mellanrum, hindrades granen därigenom att få övertaget. Med nutidens effektiva brandbekämpning skulle, om människan inte motverkade detta genom andra åtgärder, de flesta tallskogar med tiden övergå i grandominerade skogar.

Den ur naturvårdssynpunkt värdefullaste tallskogen innehåller ett stort antal döda eller döende träd och lågor. I det näringsrika lagret innanför barken uppehåller sig larverna av många hotade skalbaggsarter. Särskilt värdefulla är fritående grova träd och tallar i åssluttningar, där barken exponeras för riklig sol. De flesta av Smålands verkligt stora tallar avverkades under den tid i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, då dimensionshuggningar var den vanliga skogsbruksmetoden

Märkesträd.
Sveriges grövsta tall finns i Småland: Vetlanda Skirö; dess stamomkrets anges vara 5,50 m. Den näst grövsta svenska tallen är Ullebotallen i Jönköping Bottnaryd (4,68 m år 2001).

Tall växer på torr–frisk, gärna sandig mark som ofta är kalkfattig men ibland påfallande kalkrik. På Öland finns större tallskogar främst norrut i Böda och Högby sn. Även Köping tall och Rälla tall, i Köping respektive Högsrum sn, hyser rena tallbestånd med längre kontinuitet. Utmed västra sidan, från Glömminge sn och söderut till Vickleby, finns rester av större tallbestånd. Omtalad är Hundtallen på gränsen mellan Glömminge och Algutsrum sn (Ahlqvist 1822–27) men som numera bara hyser spillror av sin forna glans. Även i socknar som Föra och Persnäs fanns på 1700-talet en del berömda tallskogar. Under första halvan av 1900-talet planterades tall på det skogfattiga östra–sydöstra Öland, gärna i sjömarken, på alvaret samt utmed östra landsvägen. Träden i dessa dungar har nu fått en viss dimension och börjat avverkas. Enstaka tallar ses också i Mittlandets ädellövskogar och hässlen, på Stora Alvaret, och plantor dyker även upp i gamla stenbrott. Vid ett tiotal tillfällen är tall noterad i karstmiljöer. Den extrema torrsommaren 2018 gjorde att många planterade tallar dukade under och nu står som bruna skelett.

Tall är väl spridd över hela Öland och har ökat sedan Sterner (1938). Stora, grova tallar hittar man främst uppe i Böda Ekopark i naturreservaten Skeppersäng, Bödakusten östra, Bödakusten västra samt Masteträdsbeståndet med den berömda men numera döda Bogatetallen. En ökning jämfört med Sterner (1938) ses i statistiska analyser (Telfer).

Såvitt känt finns bara vanlig tall var. sylvestris på Öland.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Spridd över hela Gotland, från Sundre till Fårö (även Gotska Sandön). Drygt 80 % av Gotlands skog utgörs av tallskog, ofta med inslag av gran eller lövträd; på torra jordar och på hällmark blir tall ofta allenarådande. Skogsbete förekommer ännu här och var, men har varit betydligt mer utbrett tidigare (jfr Kardell 1988). För föryngring krävs åtminstone några års betesfred, så skogsbetet, framför allt av får och getter, har inte varit gynnsamt för den naturliga återväxten av skog.

I utsatta lägen är tall mycket formrik; i synnerhet på stränder men även på ren kalkhäll kan man (som Linné) finna låga eller rentav krypande träd. De ljusöppna, torra tallskogarna på norra Gotland har, förutom en rik örtflora, även visat sig hysa en rik skalbaggs- och fjärilsfauna.

Under flera århundraden, som mest under 1600-talet, framställde man tjära genom att bränna tallstubbar, s.k. sojdesbränning. Stubbarna skulle helst vara mer än 50 år gamla så att ytveden ruttnat bort och endast den tjärbemängda kärnan fanns kvar. Under 1600-talet producerades i genomsnitt 5 000 tunnor tjära per år, vilket innebar ett betydande uttag av 12 miljoner stubbar (Kardell 1988 s. 48). Senare, under 1700-talet, minskade tjärbränningen betydligt, men var fortfarande betydelsefull. Linné (Linnæus 1745b, 26 juni 1741) skriver: ”Tjär-Milar såges brinna på Skogen; Tjär-weden war intet annat än gamla Tallstubbar uppgrafne av jorden, hwilka stubbar förmentes endast blifwa utaf gamla och mogna Furor, hwilka aldeles intet i jorden förruttna, utan ju längre de ther stå, ju mera fetma och kåda draga de til sig, så att en stubbe, som ej stådt i jorden öfwer 30 åhr, sedan han blifwit avhuggen, förmenes ej hafwa dragit nog kåda.” Han nämner vidare från Fårö (28 juni) att den rätta ”Gothlands-Tiäran” är klar och ljusbrun, bränd av rena, avskalade rötter som legat i jorden i några hundra år, ”de där med möda upfinnas och upgräfwas, hwarefter man ser allestädes teckn i de Mofulle Skogar”. Allt detta vittnar om att det då måste ha funnits mängder av stubbar, som i sin tur vittnar om stora avverkningar dessförinnan. Det var inte ovanligt att en socken hade ett tiotal sojden. År 1834 slutade Kronan med att ta upp naturaskatt i form av tjära, och då förföll de flesta sojdena (Sjöberg 1998).

Tall är inhemsk men planteras också som skogbildare. Både naturligt och planterad växer den på magrare mark än granen. Tallskog finner man på genomsläppliga och sandiga jordar, på hällmarker samt i torvmark och på mossar. Ibland växer den tillsammans med gran i blandbarrskog på bergsluttningar och åsar. Ofta finner man arten i igenväxande sand- och grustag samt på skogsvägkanter och grusiga slänter. I norra delen av landskapet går tallskogen ända ut till havsstranden på sandig mark. Längre söderut förekommer enstaka tallar på hällmark långt ut i skärgården. Där blir de ibland knotiga och förvridna. Sådana martallar ser man också ofta på mossar. Tallen har ökat både i antal och i utbredning sedan mitten av 1900-talet, sannolikt beroende av två orsaker. Dels har tall såtts och planterats som skogsträd, dels försiggår en spontan återbeskogning av de förut kala hällmarkerna längs kusten och på de så kallade fjällen.

Tall växer framför allt på väldränerad mark på morän och åsmaterial. Naturlig tallskog förekommer i vår tid framför allt som hällmarkstallskog på Sörmlands alla berg och knallar. En del av denna skog är obetydligt påverkad av mänskliga åtgärder och det närmaste landskapet har av naturskogar. Annan äldre naturlig tallskog är sedan länge avverkad och ersatt med sådd och planterad tall. På mossar och andra myrmarker förekommer även naturligt föryngrad tall, delvis i form av senväxta martallar. Tallen är inte skogbildande utanför den s.k. barrskogsgränsen i yttre skärgården, men även på de yttre skären finns ändå i allmänhet enstaka vindpinade exemplar. Landskapets grövsta kvarvarande fura med en omkrets av 4,2 m finns i Hornaskogen i Aspö.

Tall är ljuskrävande och föredrar väl dränerad mark, vilket gör att den växer spontant på både öppna och torra ståndorter, t.ex. på åsar och hällmarker. Den kan även växa på friska morän- och lerjordar, men konkurreras på sådana marker ut av gran. Tall förekommer även på mossar och i myrkanter, men då ofta som senvuxna martallar. På kustklippor och på öar blir tallen kraftigt formad av vinden, men är mycket motståndskraftig mot stormar.

Tall planteras, men inte alls i samma utsträckning som gran, bl.a. därför att älgarna ofta betar av ung- och småplantorna. Detta kommer att leda till en avsevärd minskning av tallskogar.

Tall är ett ursprungligt skogsträd som invandrat efter istiden. Tallen etablerade sig tidigt efter isens avsmältning på de ganska små delar av landskapet som då nådde ovan vattenytan. Detta bör ha inträffat för 8000–9000 år sedan. I Ovansjö, Järbo och säkert andra socknar kallades den också för »fura«.

Urskogsartade tallskogar finns inte längre kvar i landskapet. Tallskogar med liten påverkan av skogsbruk är också en bristvara. Sidbohällskogen i Ockelbo (bland annat tallmosse) och Hådells gammelskog i Hamrånge utgör kanske de bästa förebilderna för orörd tallskog. De äldsta kända nu levande tallarna i landskapet finns i Sidbohällskogen. Den äldsta grodde omkring 1444 och hade 1991 en brösthöjdsdiameter på 40 cm och var då ca 547 år. I Österbergsmurens naturreservat uppges tallar upp till 455 års ålder (Delin 1998).

Den vanligaste följearten till tall är lingon (34%) följt av gran, ljung och blåbär.

En fortfarande oöverträffad monografi över tall och de övriga barrträden har skrivits av Sylvén (1916). Tyvärr utkom aldrig någon motsvarande över lövträden. Den följande texten innehåller observationer som kan ses som smärre kompletteringar till Sylvéns beskrivning.

Groning och första utveckling

Tallfrön gror bäst på naken jord. Ett vanligt lav- och mosstäcke på tallhed är dock inget stort hinder för frögroning och etablering av nya tallar. Bäst lyckas de där en gammal tall har dött. På brandfält på torr mark kan tallplantor dominera, medan det på fuktigare mark ofta kommer upp mest björk och andra lövträd. Även på fuktig skogsmark där gråal, glasbjörk och gran dominerar gror tallfrön bra och kan ge upphov till rikligt med små tallplantor. Konkurrensen från gran och lövträd gör dock att ganska få i den miljön finner rum att utvecklas till mogen ålder. I djupa mosstäcken i grandominerade skogar har tallfröna svårare att gro än granfrön och plantorna svårare att ta sig upp än granplantor.

   Man kan se mycket riklig groning av tallfrö på stränder, till exempel vid en grundvattenstyrd vattensamling på isälvssediment som Ljustjärn vid Vinströmmen i Voxnan. Där kan vattennivån under mer än årslånga perioder vara mycket låg och bottnar vara frilagda. Frötillförseln från omgivande tallhed är också stor och groningen god. Dessa tallplantor dör dock vid nästa längre högvattenperiod. Likaså ser man ibland rikligt med små tallplantor på havsstränder, långt nedom bården av trädformig klibbal, tall och rönn. Även där är dock tallplantorna dömda till undergång när det senare blir en lång period med högt vatten.

   Den karaktär som skiljer nyss grodda tallplantor från granplantor enligt Sylvén (1916), nämligen att hjärtbladen på gran har sågtänder på översidan medan tall saknar sådana, har visat sig mycket användbar, men ses bara med lupp. Sådana nyss grodda plantor ser man mest efter en period med fuktigt väder, och de förekommer då i stora mängder även på ställen där varken tall- eller granskog kommer att utvecklas. Man måste vara uppmärksam på att det verkligen är hjärtbladen man granskar, eftersom nästa generation av tallbarr som utvecklas är enkelställda (sitter inte parvis) och har sågtänder.

Skott och barr

Årsskotten utvecklas i vitsippans tid och kastar av sig sin bruna strumpa som fungerat som knoppfjäll. Skotten står fortfarande när de är halvvuxna lodrätt, även på horisontella grenar, där de småningom ställer sig horisontellt. De skiljer sig därigenom från grangrenarnas skott, som hela tiden är mer eller mindre horisontella Vid vinterns slut finns i allmänhet två årgångar av tallbarr på tallgrenarna. En ny årgång växer fram under våren och försommaren. På sensommaren finns alltså tre. På bördig jord kan det vara fyra. Den äldsta årgången vissnar sedan under hösten, blir gulbrun och fälls omkring höstdagjämningen. På ungtallarna ser man utvecklingen tydligt. I tallkronor högt över våra huvuden är förloppet inte så tydligt men visar sig som det nya täcke av barr, som stackmyrorna släpar till sin stack. De är ljust gulbruna i kontrast mot de mörkt gråbruna äldre barren. Barrens färg och storlek varierar med växtplatsen. På bördig skogsmark kan de bli stora och mörkare, mer blåaktigt gröna. På fattigkärr och tallmosse är de som regel mindre och mer gulaktiga. Den gulgröna färgen är tydligast på vårvintern, men det är oklart om detta beror på en verklig färgförändring i barrsubstansen. Denna färgskiftning syns tydligt på bilden i kapitlet Myr, sid. 313, som är tagen 10 april.

Ålder

På god mark och under gynnsamma förhållanden utvecklas tallen till ett stort träd, upp till 30 meter högt, 140 cm i diameter, motsvarande 440 cm i omkrets (Andersson 2005) och många hundra år gammalt. En ännu grövre tall finns beskriven av Skyttner (1957). Den ska ha vuxit i Skrälldalen i Färila och haft en diameter omkring 1,7 m när den avverkades 1890. Se under Skyttner i kapitlet Skog, sid. 167. Grova tallstammar ur norrländsk urskog var det råmaterial, som lade grunden till svensk träindustri under perioden 1850–1900. De är nu rena rariteter. Klena och låga tallar med mycket hög ålder finns dock fortfarande i större antal på hällmark och på myr. År 1980 betraktades den omkring 600-åriga Sträckåstallen i Bjuråker som länets äldsta (Blomqvist & Börjars 1980). År 1986 publicerades uppgiften om en då 666 år gammal tall i Stensjöområdet i Bjuråker (Ståhl 1986a). Senare har detta rekord överträffats med god marginal. Den år 2012 äldsta kända tallen i Hälsingland (och i Sverige) grodde på Hornslandet senast år 1247 och var alltså år 2012 minst 765 år gammal. Den är bara 9 m hög och 37 cm i brösthöjdsdiameter (bild på föregående sida). På Hornslandet finns dessutom tjugotvå andra tallar över 500 år, varav fyra över 600 års ålder (Andersson & Niklasson 2004). Ett stort antal mycket grova tallar, varav sju över en meters diameter har listats av Westerlind (2014).

   Mycket gamla tallar kan vara mycket vitala, men trots det bilda mycket lite ny ved i stammen. Provborrningar visar ofta en årlig radiell tillväxt omkring 0,1 mm. Förmodligen är barktillväxten också mycket långsam, liksom avflagningen av dess ytlager.

   Tallstammens diameter är mer kopplad till trädets tillväxtbetingelser än till dess ålder. En tall som står ensam på bördig mark kan öka sin stamdiameter med mer än en centimeter om året. För åldersbestämning fordras provborrning.

   Systematiska studier av åldersfördelningen i tall-gran-urskog har dröjt. Denna kunskapslucka fylldes av Kuuluvainen m.fl. (2002) genom studier i ett reservat med talldominerad urskog i mellanboreal zon i östra Finland. De provborrade ett representativt urval av träd (klena träd avverkades i stället). Etthundrafemtiofem tallar över 4 cm diameter visade sig vara från 31 till 525 år gamla. Nittiofyra granar över 4 cm diameter var från 36 till 286 år gamla och åttiosex björkar från 27 till 162 år gamla.

   En noggrann uppmätning av volymen levande och döda träd i en provruta med nästan ren tallurskog i Ensjölokarnas naturreservat visade att där fanns 208 m3/ha av levande tallar, 70 m3/ha talltorrakor och 50 m3/ha tallågor (Linder m.fl. 1997). Fördelningen är ganska typisk för talldominerad urskog, där ¼ av den stående veden brukar vara död.

Bark

Den tjocka gråbruna barken nertill på en tall är korkartad och värmeisolerande, troligen en anpassning till artens förekomst i områden som ofta brinner. Den kolas på ytan vid brand, men sitter kvar och avslöjar inte tillståndet i kambiet. Först efter ett eller annat år visar det sig om kambiet har värmeskadats, genom att vit kåda bryter fram genom barken, som småningom faller av på det skadade stället, så att veden blottas.

   Den korkartade barken har mellan olika individer varierande utbredning uppåt längs stammen. Därovanför kläds stammen av den karakteristiska silkespapperstunna rostfärgade bark som är vackrast i kvällssol efter regn. I torrt väder flagar den av och blåser ned. I gränszonen mot den korkartade barken har den öar av kork, som nedåt ökar i storlek. Korkbarken tenderar att bli tjockare på äldre tallar, och stamcylinderns krökning blir mindre när diametern ökar, vilket leder till att barkflaken kan få större bredd. Det utvecklas en typ av bark som går under många namn, till exempel pansarbark, krokodilbark eller spegelbark. Variationerna mellan olika tallar i fråga om barkens tjocklek och barkflakens form och ställning måste vara till stor del genetiskt betingade, eftersom man ser mycket stora skillnader i barkens utseende även mellan ungefär jämnåriga gamla träd. Det är därför vanskligt att försöka bestämma tallars ålder genom utseendet på barken. Extrema, troligen genetiskt betingade, exempel på barkform är ganska vanliga.

   På mycket gamla tallar torde barktillväxten, liksom vedtillväxten, vara mycket långsam. Gränsmålning med rödfärg på bark i ett naturreservat tycks kunna bevaras över åttio år. Kring basen av en gammal tall uppkommer en upphöjning, byggd av avfallen bark, som multnar långsamt. Närmast stammen står barkflagor upp, som på senare tid flagat av.

Ved

På gamla tallar löper ytvedens fibrer, och de sprickor som bildas mellan dem, oftast inte i stammens längsriktning, utan i spiral. Om man lägger höger hand med tummen i stammens längsriktning löper spiralen i de övriga fyra fingrarnas riktning. Detta gäller oavsett om tummen pekar mot stammens topp eller dess bas. Därför sägs fibrerna bilda en högerspiral. Detta syns bäst när barken har fallit av, men ibland visar även barkens yttre yta ett spiralmönster i samma riktning. Mer sällan går fibrerna exakt i stammens längsriktning eller i vänsterspiral. Ofta ser man talltorrakor med kraftig högerspiral, på vilka delar av de yttre vedlagren har vittrat bort. De blottade äldre lagren uppvisar då en mindre uttalad spiral. Fiberriktningen är där mer parallell med stammens längsriktning. Spiralen i nybildad bark och ved avviker alltså mer och mer från längsriktningen ju äldre trädet blir.

   Många har framfört hypoteser kring orsaken till spiralväxten. Man vet dock sedan länge att den beror på att de celler som bildar nya vedfibrer ligger allt snedare ju äldre trädet blir. Det är alltså en i arten genetiskt bestämd egenskap som ligger bakom, inte någon miljöpåverkan. Spiralväxten varierar kraftigt från individ till individ, men hos en och samma individ ökar den med åldern, och om det finns många kraftigt spiralvuxna tallar kan man anta att skogen där de står har rätt hög medelålder. Högerspiral finns också hos de flesta gamla granar. Lövträdsarter kan ha vänster- eller högerspiral eller raka fibrer. Spiralvuxen ved har grundligt utretts av Harris (1988).

   Om man sågar bort ett halvcylindriskt stycke av en levande tallstam, så att både splint och kärnved blottas, och tallen överlever, tränger det ut kåda på de blottade splintytorna men inte på kärnveden.

   Efter sin död står tallstammarna ofta kvar upprätta i hundratals år. Tolv av slaguggla bebodda ihåliga talltorrakor daterades med dendrokronologisk metod. De visade sig ha stått i genomsnitt 266 år, som mest 371 år efter tallens död (Bartholin m.fl. 2003) Åldersrekordet för talltorraka tas nog av en sådan i Västerbotten som hade stått död sedan år 1568, i 427 års tid (Niklasson 2000). När tallarna har fallit kan de bevaras mycket länge på grund av sitt höga innehåll av hartser, som håller nedbrytningssvamparna borta. Variationen är mycket stor, beroende på deras läge i terrängen och på slumpen.

   Vissa kanske bryts ned på mindre än ett sekel. Den äldsta tallved som har påträffats på mark i Sverige är från år 436 (fyrahundratrettiosex), funnen nära Torne träsk (Bartholin & Karlén 1983). Även i bördig skog i låglandet, som i Lersjöns domänreservat S om Gävle, bevaras liggande tallstammar länge. De stammar som rotvältes i stormen 3–4 januari 1954 låg år 2010 täckta av tjockt mosstäcke med splintveden delvis rötad men kärnveden intakt.

   Död tallved bevaras mycket länge under vatten. I en bred och djup källa på en myr öster om Lobåsberget i Ljusdal ser man tallstammar ligga på flera olika nivåer nere i det klara vattnet. Beräknat från den normala höjdtillväxthastigheten av myr, 1 mm/år, är de nedersta stammarna 2 000–3 000 år gamla En tallstam som under den postglaciala snabba landhöjningen bakades in i sand som Voxnan lade upp, kom fram på 1980-talet genom erosion i en ytterkurva vid Frostkilen. Med kol-14-datering visades det att den hade legat där i 6 300 år. Träet inuti stammen var ljusgult men hade förlorat sin doft. I Ljustjärn vid Vinströmmen (Voxnan) har sedan uråldriga tider döda tallstammar samlats längs stranden och ömsevis torkats och dränkts. De har ganska väl bevarats från röta, har inga lavar på sin yta och lyser vita när de är torra.

Rot

Tallrötter tycks kunna lyfta stenblock. Överängesberget i Segersta har vidsträckta hällar som sluttar mot söder. Hällarna är uppbyggda av en granit som spjälkas till skivor med några decimeters tjocklek och någon eller några meters längd och bredd. Ibland har de flyttats någon decimeter, ibland ligger de kvar nästan på plats. De ligger som regel mycket stadigt på berget. Hällarna är bevuxna huvudsakligen av tall, och många av tallarna är mycket gamla och några döda. Där en tall har grott i en springa mellan ett par skivor av berget växer dess rötter under skivan, kommer fram och fortsätter sedan radiärt i någon spricka eller i ett täcke av renlav, raggmossa, kruståtel och ljung. Där roten löper under en skiva med en uppskattad vikt omkring ett ton lyfter den skivan, som kommer att ligga ostadigt och ge ett ihåligt ljud ifrån sig när man stampar på den. Roten kan bli mycket gammal och 15–20 cm grov och skivan lika mycket upplyft. Roten behåller sin cylindriska form Det är svårt att förklara detta fenomen på annat sätt än att roten lyfter blocket, trots att det förutsätter att roten utövar en mycket stor lyftkraft genom sin diametertillväxt.

   Den klassiska uppfattningen, att gran breder ut sina rötter ytligt och långt från stammen medan tallens rötter går på djupet, har till stor del med växtplatsen att göra. En tall som växer i ett surdråg kan ha ett grunt men mycket vittförgrenat rotsystem, som bildar en lika stor rotvälta som granarnas. En tall som gror på block har i början ofta rotsystem endast i moss- och lavmattan på blocket, men rötterna söker sig mot moränen runt omkring blocket om det finns mosstäcke som når dit. Därigenom kan tallen överleva även extremt torra somrar och bli gammal. En motsatt riktning på rotutvecklingen kan avslöjas på ett brandfält där moss- och lavtäcket brunnit upp. Man kan se blottlagda och brända tallrötter som har vuxit upp från marken till de övre delarna av ett stort block. En sådan utveckling avslöjas även när tallört någon sällsynt gång växer på block.

Blomning, frösättning, fröspridning

Tall blommar efter gran, i skogsstjärnans tid. Pollenspridningen är intensiv. Tallkottarna behöver knappt två år för att mogna. Kottarna är fortfarande små våren efter blomningen. De växer till full storlek och mognar under det årets växtsäsong. Påföljande senvinter är de mogna och klänger. En stilla solig dag i mars kan man höra knäppningarna av kottens fjäll, som ett och ett spricker upp och öppnar utrymmet där fröet sitter skyddat. Frövingen brukar i sådant väder inte föra fröet särskilt långt bort från trädet, men om fröet hamnar på skaren kan det transporteras långt av vinden.

Ljus, vatten, näring, värme

Tallen bildar nästan rena bestånd på torra grusiga och sandiga isälvssediment, på hällar och på mosse, till exempel tillsammans med skvattram. Den vanligaste jordarten i Hälsingland är dock morän med större andel finkorniga fraktioner. Där växer tall och gran tillsammans i bestånd som också innehåller en mindre andel lövträd. Denna trädslagsblandning är den vanliga även där skogen har formats av bränder. Rena tallbestånd på sådan mark har uppkommit genom skogsodling. Tall är en tålig art med små krav på mark-pH och näring, men den behöver mycket ljus i unga år och undertrycks ofta av gran, där arterna växer tillsammans.

   Varken tall eller gran klarar att växa upp till träd på stora block, såvida det inte finns djupgående sprickor som rötterna kan leta sig ned i. På block är det bara rönn som kommer upp till flera meters höjd. Tallens tämligen stora torktolerans visas i de fall där vitmossa har bildat en kudde på blocket. I vitmossan kan en eller flera upp emot midjehöga tallar växa. Ofta saknar de rötter i blocket, vilket blir tydligt genom att de står så löst att man kan lyfta upp dem tillsammans med mosstäcket. På hällar på norska västkusten är detta mycket vanligt, men där växer de vanligen i små plättar med raggmossa. I Hälsingland är denna företeelse vanligare vid kusten än i inlandet. I gynnsamma fall kommer en sådan liten talls rötter småningom att nå fram till en spricka i berget, där den kan rota sig fastare och växa till ett stort träd. Detta är en avutvecklingsvägarna för hällmarkstallskog.

Skador

Tallar skadas av många olika orsaker: brand, storm, dränkning, älgbetning, sorkgnag, insektsangrepp, toppbrott på grund av snölast, skavning under islossningen, svampangrepp.

   I naturtillståndet var skogsbrand en mycket viktig faktor i tallskogens liv. De gamla tallarna överlevde oftast bränderna på grund av sin tjocka bark och sin högt sittande barrmassa. Branden skadade dem emellertid ofta nertill, på rotbenens översidor och på stammens baksida i förhållande till brandens framryckning. Där dog en del av barken, varefter ny ved och bark växte ut på bägge sidor för att täcka skadan. Vid nästa brand var den nybildade barken där ännu för tunn för att stå emot hettan och en ny skada uppkom på samma ställe, vilken också invallades av ny ved och bark. Genom dessa invallningar, som kan vara så många som 15 stycken, en efter varje brand, uppkom ett brandljud (brandlyra) (Lundqvist 1990). Ljud (tidigare ljuder) betyder urholkning och finns i isländskans ludhr = urholkad stock och fornhögtyskans ludara = vagga (Hellquist 1922).

   En medelålders tall kan överleva även om den nästan ”ringbarkas” av elden. Ett exempel är en levande tall med bara cirka 20 % av barkens omkrets intakt vid Lyckeberget, nära Annefors i Bollnäs.

   Både äldre och yngre granar dödades vanligen av elden. Även unga tallar kunde dödas men hade större chans att överleva än jämnåriga granar. Tallen gynnades alltså av bränderna. Den är också ett pionjärträd, vars frön gärna och snabbt gror på den nakna jorden på brandfältet. Mycket starka bränder kan dock döda hela skogsbestånd, och en tallurskog kan bestå av måttligt gamla träd, som har kommit upp efter en ödeläggande brand.

   På grund av avverkningar har de gamla tallarna i stort sett försvunnit. På de små ytor där de finns kvar brinner det numer inte, eftersom brandbevakning och släckning är effektiva. Granen har alltså där en tendens att öka sin andel, så att den gamla skogens karaktär långsamt något förändras.

   Tall (och gran) är den svagare parten om dess krona har kontakt med en lövträdskrona. En björkgren som skaver mot en tallgren slipar ner tallens bark och ved, medan björknävern blir kvar nästan opåverkad. På samma sätt blir en grangren skadad av en björk- eller aspgren. Barrträdens underläge i denna konkurrenssituation beskrivs av Samzelius (1901): ”Till sist får man dock se den mörkare barrskogen skjuta öfver de ljusare björkarna, om ock med af björkriset mer eller mindre sönderpiskade toppar”. En annan skildring av detta finns i en anonym Kort handledning i skogshushållning (1914): ”I blandbestånd av barrträd och björk förorsakar vinden skada genom att sätta de långa smidiga björkgrenarna i rörelse, varigenom dessa sönderpiska och avfila blad och skott å barrträden”. I en skogstaxering från år 1925 (Faxén) användes ordet ”lövpiskad” för att beskriva barrträd som var utsatta för denna typ av skada. Arnborg (1956) skriver om under björk uppväxande gran: ”… många hade fått toppen skadad av de alltjämt starkare björkarna”. Barrträdens svaghet i kontakten med björk och asp ser man numer endast i naturskog, där gallringar inte har avlägsnat lövträden (se även i kapitlet Skog, Konkurrens mellan trädarter sid. 177).

   Storm fäller huvudsakligen granar och tallar i plantager, träd under 100 års ålder, särskilt i sådana bestånd som har gallrats nyligen eller som gränsar till ett hygge. Gamla tallar är mer stormfasta. Ett exempel på detta fick man i urskogen i Ensjölokarnas naturreservat vid stormen i november 2001, som fällde stora mängder annan skog i norra Hälsingland. I reservatet var det svårt att finna en enda stormfälld levande tall. Däremot föll fem stora granar och ett antal talltorrakor som var rötade i basen.

   Julstormen 2011 fällde flera tallar vid Ensjölokarna, men beståndet ger fortfarande intryck av att vara en normalsluten urskog.

   Tallen tål inte långvarig dränkning. Vid en strand når tallskogen bara ner till strax under högsta högvattenlinjen. Asp når ner till lägre nivåer.

   Älgbetning har blivit ett skogsodlingsproblem, eftersom älgstammen har vuxit och stora mängder av ungtallar har funnits till hands för djuren att beta. Om älgen får välja äter den dock helst Salix-arter, asp och rönn. Även vårtbjörk och en betas.

   Under sorkår kan tallplantor fara mycket illa, och ofta dödas, genom sorkarnas barkgnag under snön. Contortatallar är mer begärliga för sorkarna än svensk tall.

   Snöoväder kan föra med sig stora mängder fuktig snö, som klibbar fast i kronorna och sedan fryser, fastnar och kan byggas på med ytterligare snölager. Tallar upp till manshöjd kan ofta klara sig genom att böjas ned och på våren åter räta på sig. Omkring 1 dm grova tallstammar, vanligen halvsekelgamla, bryts ofta i eller under kronan. I det senare fallet dör de. Enstaka tallar upp till 15–20 cm diameter knäcks och dödas på detta vis. Mogna tallar, över 150 års ålder och med större diameter, drabbas inte av stambrott. I stället brukar enstaka grova grenar brytas av.

   Efter ett stambrott i kronan tar en eller flera grenar över som toppbildare. Om det är två bildas en lyra. Efter brott på en gren får andra grenar i närheten tillfälle att ta över den avbrutnas utrymme. Processen är långsam. Reparation avlöses av nya brott. En äldre gren kan alltså uppvisa komplicerade vinklar och krökar, som formar de flesta bokstäver. Man kan se grenar som under decennierna har ändrat tillväxtriktning 360 grader kring ett centralt litet tomrum. Tallgrenar som bryts hänger ibland efter brottet ändå ihop så pass att de överlever, genom att barkstråk blir kvar oskadade både på över- och undersidan. De läker då ibland genom invallning och utveckling av en ögla, bestående av den böjda övre halvan av grenen och den på ett annat sätt böjda undre halvan. Öglan kan bli mycket solid och grenen livskraftig. Sådana självvuxna grenformer spelade en stor roll som detaljer i hus och redskap i gamla tiders hushållning, då rep, ståltråd, spik och skruv var dyra.

   En tall som rotar sig i en spricka i berget saknar ibland möjligheter att utveckla en normal stambas med övergång i grova rötter, som står emot de dragkrafter som vinden framkallar. Som kompensation kan den då bilda en platta, som breder ut sig över bergytan och stabiliserar stammen genom att motstå tryckkrafter i stället. Stammens bas har utvecklat en stödplatta.

   Tallar som växer på en strand skadas ofta av is vid islossningen. Det kan vara vid en älv, en sjö eller vid havet. Det vanligaste är att barken skavs av bara på den sida som vetter mot vattnet, och i de flesta fall dödas inte tallarna. Vid Voxnan fungerar läkta isskador i tallstammarna som dokument från tidigare vårars vattennivåer vid islossningen. Stamskador uppkommer också i branter där block lossnar och faller ned. Om stammen inte bryts brukar inte heller dessa skador vara dödande.

   Ringbarkning dödar tall och andra träd, om den görs på stammen nedanför alla levande grenar. Rötterna försörjs med näring av barren och transportvägen från barr till rot går i kambiet, och bryts alltså vid ringbarkning. Om ringbarkningen görs ovanför några levande grenar kan både trädet och de grenar som sitter ovan ringbarkningen överleva. I en tallplantering på före detta åkermark hade en 4 m hög ungtall betats av älg några år tidigare. Barken var avgnagd runt hela stammens omkrets på ett meterlångt stamavsnitt. Ovanför skadan fanns normal bark på en början till invallning och därovan en levande krona med normala gröna barr. Nedanför skadan fanns också grenar med gröna barr, men mindre mängd än ovanför. På ett snitt genom stammen på den levande delen ovanför skadan såg man att årsringsbredden kraftigt minskade under de två sista åren. Vedytan på den avgnagda delen var något grånad. I samband med den påbörjade invallningen hade stammen ovanför skadan och de grenar som utgick där förtjockats. Grenarna nedanför skadan hade i detta fall sörjt för rötternas, och därigenom hela trädets, överlevnad.

Svampar

Tallveden är tämligen motståndskraftig mot svampangrepp, speciellt kärnveden, men både levande och döda tallar angrips ändå av en rad svampar. Infektionen kan vara riktad mot levande vävnad eller död. Den kan drabba barr, kambium, splintved eller kärnved. Den kan vara primär eller sekundär till en föregående svampinfektion. Den kan vara dödlig eller parasitisk. Den kan vara knuten till yngre eller äldre träd. De flesta svampangrepp bearbetar träet så att det blir ett lämpligt substrat eller habitat för andra arter bland djur och växter.

   Talltickan Phellinus pini angriper kärnveden, den döda rödaktiga centrala veden. Den börjar sitt angrepp i ett eller några få årslager. Rötan är på stamtvärsnittet ringformig och kallas ringröta. Med tiden bildas flera koncentriska ringar, som i ett sent skede sammansmälter så att hela kärnan blir rötad. Talltickans fruktkroppar visar sig först när trädet är cirka 150 år. Nya fruktkroppar kan fortsätta att växa ut under ett eller flera sekler, både på stam och grenar. En enskild fruktkropp kan bli många decennier gammal, med nytt sporbildande lager varje år. Svampen lever alltså i flera hundra år med sin värd och påverkar endast marginellt dess vitalitet. Barrmassan ser inte ut att minska. Troligen dödar den inte tallen, men fruktkroppen dör några år efter att tallen av något annat skäl har dött.

   Talltickan är alltså, liksom flera andra parasitiska Phellinus-arter, en ”intelligent” parasit som vi inte har sett döda sin värd. Den skapar rum för andra organismer. Hackspettar hugger gärna sina bohål i dessa urgamla rötade tallar, som i gamla tider var vanliga och hade stor betydelse för andra hålbyggande insekter, fåglar och däggdjur. I en modern produktionsskog är det svårt att hitta en enda tall som är ihålig.

   Större hackspetten är beroende av gamla döda träd, helst tallar, även för att sätta fast grankotten vars frön den ska hacka ut. Stället brukar kallas hackspettsmedjan. Ett tecken på plantagernas biologiska utarmning är när telefonstolparna blir hackspettsmedjor (Svågadalen).

   Grovtickan Phaeolus schweinitzii angriper gamla tallar vid basen. Fruktkropparna är ettåriga och sitter på stammens nedersta del, på en grov rot eller på marken nära stammen. Den döda fruktkroppen kan ses under ytterligare två år, sista året med ett tunt mosstäcke på översidan. Den är alltså skenbart mycket sällsyntare än talltickan, vars fruktkroppar är mångåriga. Grovtickans angrepp går genom både splint och kärna så att trädet ganska snart bryts och bildar en låga vars mellersta delar och topp är oangripna. Enstaka gånger kan man se en fruktkropp av grovticka på lågan.

   En tallåga blir substrat för nedbrytare som citronticka Antrodia xantha och timmerticka A. sinuosa och sällsyntare arter som lateritticka Postia lateritius, fläckporing Anthoporia albobrunnea och laxticka Hapalopilus aurantiacus.

   Klibbtickan Fomitopsis pinicola är en av de vanligaste träddödande och vednedbrytande svamparna, som angriper gran, tall, al, björk och asp. Den angriper vanligen nedre delen av stammen, både splint och kärna, och dödar ganska snabbt, så att trädet bryts, oftast nära marken eller 1–2 m upp. Fruktkroppar fortsätter sedan att växa ut både på lågan och på stubben. De kan leva kvar där i minst ett decennium. Ofta är klibbtickan dominant, så att ganska få andra svamparter syns på den angripna döda veden.

   Törskaterosten Cronartium flaccidum angriper kambiet (innerbarken) och den underliggande veden någonstans i kronan. Barken dör och den blottlagda veden blir kådimpregnerad och på ytan mörkgrå. Angreppet minskar inte nämnvärt trädets vitalitet förrän det har nått runt stammens eller grenens hela omkrets, då den del av trädet som är perifert om angreppet dör. Det kan vara en del av toppen eller en gren. Oftast tar en gren över och bildar en ny topp. Den döda toppen förlorar med tiden sina grenar och står kvar som en mörkgrå spira (törskate, tjärgadd). Vuxna träd skadas marginellt, men på plantskogar kan angrepp bli mer ödeläggande. Troligen förbereder törskatesvampen veden för vintertaggingen Irpicodon pendulus (Delin 2008a).

   Även norrländsk tallkräfta Lachnellula pini är en svamp som angriper kambiet. I skogslitteratur (Pettersson & Samuelsson 1995) uppges den växa i stammar och grenar på unga tallar och bilda fruktkroppar, som är upp till 3 mm stora gulbruna skålar. Eftersom litteraturen tycks sakna beskrivningar av hur svampen lever under de följande hundratals åren är det svårt att veta om de ärr som talrikt uppträder på gamla tallars stammar har samma upphov. Långvarigt sökande i sådana ärr har aldrig avslöjat några fruktkroppar. Dessa ärr har viss likhet med törskaterostens ärr, men håller sig vanligen närmare mark och brukar inte drabba hela stamomkretsen utan förorsaka ett ovalt sår med spetsig avslutning uppåt och nedåt och framskjutande kanter. De är karakteristiska och går bland skogsbiologer under namnet tallkräfta. Deras extremt långsamma utveckling visas bland annat av kräftangreppet på bilden, som vid branden år 1855 (Linder m. fl. 1997) hade en så stor botten som visas av den kolade veden. Efter branden fortsatte svampen sitt angrepp och gav upphov till den nakna vedyta som inte är bränd. Kräftan är fortfarande aktiv. Läkning av kräftsår ses sällan. På bilden finns tendens till läkning i några delar av ärrets periferi. Förmodligen är svampen lika långlivad som tallen.

   Vintertaggingen är beroende av gamla tallar. Den har hittats bara på tallar som är äldre än 120 år. Medelåldern för 66 provborrade tallar var 252 år (Delin 2008a). Vintertaggingen uppträder som en svaghetsparasit, på träd som är nära döden, på träddelar i gränsen mellan levande och död vävnad. Man kan också finna den under några år efter trädets död. Den finns i en tredjedel av fallen i närheten av en törskate och i många andra fall i närheten av ett toppbrott, som kan ha inträffat många decennier tidigare.

Formväxling

Både genom arv och miljö kan tallar utvecklas till individer med mycket varierande utseende.

   Enstaka tallar med sannolikt genetiskt betingade avvikelser har beskrivits från Hälsingland (Blomqvist & Börjars 1980): Tall med extremt knölig stam, ”vresfur” eller ”masurtall” vid Sillervallen i Färila, kortbarrig tall (11–18 mm) vid Ytteryg i Färila, tall med hängande grenar med kraftigt uppåtböjda grenspetsar vid Skålsvedja i Bjuråker och fågrenig tall vid Fjäle i Enånger.

   Häxkvastar är vanliga på björk. De framkallas av en svamp av släktet Taphrina. Häxkvastar finns även på många andra trädslag och andra växter. Vi har sett sådana på gran, tall och gråal. På barrträd, till exempel på tall, har häxkvastar vanligen uppkommit genom att en mutation har inträffat, så att skottets tillväxthastighet har minskat kraftigt. Alla delar av häxkvasten har alltså samma genetiska egenskaper och dessa egenskaper kan också finnas i åtminstone en del av fröna från häxkvasten. Från dessa frön kan man alltså driva upp nya plantor, som redan från början har det speciella kompakta växtsättet, vilket kan vara attraktivt för trädgårdsanläggningar. Om det inte finns frön kan den skicklige i stället föröka häxkvasten genom rotslagning eller ympning. De ärftliga egenskaperna i många naturliga häxkvastar har på det ena eller andra sättet bevarats i handelsträdgårdarnas sortiment (Delin 2006d).

   Den talldominerade urskogen existerar mer i historiska dokument än i verkligheten. Dess rikedom på former, skrymslen och vrår kan man ana bland annat av den första taxeringen av urskogen på Gräningsvallens kronopark i nordligaste Hälsingland 1872. Där anges exakta antal för timmerträd som ska avverkas. En tredjedel av dessa anges vara skadade, och för dessa gäller instruktionen: ”De skadade timmerträden afverkas och lemnas”. Vi får tro att en mycket stor del av dessa skadade timmerträd hade talltickeangrepp och var ihåliga, med hackspetthål. Med kännedom om hur länge tallar kan leva, även med tallticka, kan man anta att en stor del av de tallar som då avverkades i skogssanerande syfte skulle ha stått kvar i dag om de hade lämnats i fred, till fromma för växt- och djurarter som nu har problem med att hitta boplatser i skogen. Hålbyggande fåglar och insekter skulle ha haft en bättre tillvaro. Sotlaven skulle inte ha behövt fly från urskogen till de sista resterna av urgammal död tallved på de nedre stockvarven på nordsidan av gamla lador.

   Vi har inte försökt skilja ut de båda varieteterna lapptall var. lapponica och vanlig tall var. sylvestris. Båda finns belagda från Hälsingland i Riksmuseets herbarium. I de flesta nutida brukningsskogar kompliceras bilden av att de flesta är planterade med träd av okänt ursprung.