kråkvicker

Gammal bofast art.

Allmän

Kråkvicker är ursprunglig men starkt kulturgynnad. I någorlunda naturliga miljöer växer den variabla arten i dynområden samt på stenstränder, strandängar och hedar vid havet. Ännu vanligare är den emellertid på kulturmark - naturbetesmarker, övergiven åkermark, åker- och vägrenar, grustag, järnvägsområden och andra ruderatplatser.

Vanligt ogräs i åkrar och på allsköns skräpmark. Kråkvicker var förr vanlig i ängarna (Broddeson ms). Den är känd från kolbottnar i Garphyttans nationalpark (Asplund 1925) och växte spontant mängdvis på den dikade myren vid Spånga ängar i Vintrosa 1900 (Tolf 1901).

Den har ansetts vara ett svårt ogräs som ”trivs väl i rågåkrar, särskilt våta år, då ett enda stånd kan ge 400 ärter... gör brödet svart... bör från utsädet noga frånskiljas” (Gellerstedt 1831).

Trivialart

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

1200 Vicia cracca L.

This rather variable and partly anthropochorous species s. lat. is widely distributed in Eurasia and N. America. There are several lower taxa in this species, sometimes distinguished as species. Within the southern part of the total range V. tenuifolia Roth (no. 1201) occurs (approximately S of the broken line). V. cracca (partly incl. V. tenuifolia) has been introduced into, for instance, N. America, S. Africa, Tasmania and New Zealand. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 290, 396 and map 282). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 249.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: vitblommiga former förekommer mycket sällsynt.

Kråkvicker är ursprunglig på havsstränder, där den finns såväl på block- och stenstränder som på sandstränder och i strandängar, särskilt på driftvallar; den är också vanlig i strandsnår. På liknande sätt kan den uppträda vid sötvattensstränder. I inlandet är den annars främst kulturspridd och uppträder på de flesta marktyper, från torra, betade backar till starkt igenväxta kärrängar. Den är också mycket vanlig på åker- och vägrenar, i snår och bryn, på gårdskanter, ödeåkrar, grustag, bangårdar och allehanda skräpmark. Arten växer även i gles lövskog, men blommar där sparsamt eller inte alls. Förr var den ett vanligt åkerogräs.

Kråkvicker anses på Öland vara ursprunglig på sandiga, steniga havsstränder samt på alvarmark (Sterner 1938). Kråkvicker har dock en bred ekologi och är mycket vanlig i vägrenar, åkerkanter och diverse ruderatmiljöer (jordhögar, gamla stenbrott och nygrävda bevattningsdammar). Den växer ofta i tuviga och svagt hävdade fuktängar där den troligen också är ursprunglig och dessa plantor blir påtagligt lågvuxna. Glesa skogar, speciellt efter röjningar, kan också hysa rika förekomster av kråkvicker. Den är vid något tillfälle funnen växande på tunna mosskuddar som täcker kalkstenshällen.

Kråkvicker växer i många olika miljöer och är vanlig på dagens Öland. På Stora Alvaret håller den sig helst nära skogsdungar men är inte heller främmande för att kliva ut i öppna torrängar och tuviga friskängar. Man behöver inte gå långt på dagens Öland för att träffa på kråkvicker. Endast i de täta barrskogarna i Böda sn är det glest med fynden.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Kråkvicker växer i flera slags miljöer, dock helst på något frisk till fuktig mark. Man möter den ofta i vägkanter, åkerkanter och dikeskanter, men också i frisk till fuktig ängsmark, ängen, vät- och myrkanter, fuktig skogsmark och i bryn; vid havet även på driftvallar. Att kråkvicker är spridd i en rad miljöer på ön avspeglas i den rätt höga andelen i provrutorna. Johanssons bedömning (1897) av frekvensen, ”Allest.”, stämmer bra med dagens situation.

Kråkvicker växer på havsstrandängar, block- och grusstränder samt i hällmarker även på de yttersta skären. I kulturlandskapet finner man den i allehanda gräsmarker som betesmarker, vägkanter, åkerrenar liksom i skogsbryn och som ogräs i sädesåkrar. Kråkvicker förekommer också i grustag, på banvallar, grusplaner och på annan skräpmark. Det är den art som tillsammans med hundstarr förekommer i flest rutor och kan alltså ur en synvinkel anses vara en av Bohusläns två vanligaste arter.

Kråkvicker är flerårig och växer som helt vild vid havet nästan överallt på någorlunda öppna blockiga, grusiga och sandiga stränder. I inlandet, där den vanligen är kulturspridd, finns den på torr till frisk gräsmark, i örtberg och örtbackar samt på vägkanter, skärningar och järnvägsområden, dessutom i fuktig gräsmark och kärr, åtminstone kalkkällmyrar.

Kråkvickerärtor kan gro genast eller vila i fröbanken. De flyter inte (Romell 1938a). I en driftvall på övre delen av havsstranden fanns i november plantor av kråkvicker med ärtan kvarsittande. Där fanns även skott som kom från en gammal jordstam på en rotad planta, som blivit övertäckt av driftmaterialet. I botten av driftmaterialet var en brun smetig mylla. I trädgårdsjord kommer vertikala decimeterlånga vita jordstammar från djupt liggande horisontella mörkbruna jordstammar. Arten kan där bli ett svårt rotogräs. Där man bränt mycket ris på en före detta åker i Stugubacken i Hanebo dominerade efter ett par år gulvial och kråkvicker.

Kråkvicker blommar från ekorr­bärets till mjölkens tid, rikligast i linneans, men blomningen kan utsträckas ända till ljungens tid. Blommorna är doftlösa. Vackrast är de på havsstranden, där de är stora och sitter tätt på låga kuddlika plantor. Oftast övervintrar inga skott eller blad gröna. Jordstammarna har vita rotknölar för de kvävesamlande mikroorganismerna. Under en torrsommar är arten lika torktolerant som maskros, en annan djuprotad art.