skogsnoppa

Gammal bofast art.

Trivialart

Allmän

1787 Gnaphalium sylvaticum L.

Syn.: Omalotheca sylvatica (L.) Schultz Bip. & F. W. Schultz

This species occurs in most of Europe (except the southernmost parts) and adjacent parts of Asia. It is considered to be indigenous in eastern N. America. Consequently, it belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 136 and map 118). It has been introduced into New Zealand.

Skogsnoppa är ursprunglig men kulturgynnad. Den konkurrenssvaga arten växer enstaka eller i små kolonier på främst torr och näringsfattig mark. I någorlunda naturlig vegetation finner man den på havsstrandhedar, strandvallar, sandfält och i stabiliserade dynområden. Den är emellertid vanligast på vägkanter, skogsvägar, stigar och i grustag. Ibland växer den också på övergivna åkrar och trädor, i betesmarker och vallkanter samt på järnvägsområden.

Täml. allm.–allm. i Skogsbygden, av lägre frekvens på Närkeslätten. Vanliga växtplatser är skogsvägar, diken och hagar. Broddeson (ms) antecknade växten från en kolbotten och från ”gräsvallar och stigkanter” 1929.

Först uppgiven av Dusén (1880).

Allmän(-tämligen allmän) i Bergslagen och Skogslåglandet, tämligen allmän-spridd på Mälarslätten (mest i sistnämndas skogstrakter). Funnen också på Mälaröarna. På de större är på var och en flera förekomster kända. Utbredningstyp: U.

Perenn, rosettbärande, 2–5 dm hög ört. Rosetterna får sidoskott. Både rosettblad och stjälkblad närmast linjära (saknar tänder), filthåriga under med en enda tydlig nerv, saknar tänder. Rak stängel som får korgar i bladvecken redan från mitten, eller ännu tidigare, och har många, smala blad. Stödbladen avtar i storlek högre upp, och korgarna är rätt jämnt spridda även i toppen. Korgar halvcentimeterlånga, smala, med bruna holkfjäll. Av blommorna syns mycket lite. Frukten har hårpensel med något smutsbrun färg.

Skogsnoppa är allmän i ängskanter, bryn, hagmarker etc, och ses ofta i gläntor i skog, längs skogsbilvägar, och i bryn i största allmänhet.

Förväxlingsrisk:
Rosetter av norsknoppa (G. norvegicum) (huvudsakligen Norrland) har mycket större, bredare blad med 3 tydliga nerver. Stängeln har rätt få blad, och stödbladen är breda och 3-nervade även rätt högt upp. Blomställningen är betydligt mer hopträngd, och omfattar högst en fjärdedel av stängelns längd.
Kattfot (Antennaria dioica) har spatelformade blad i rosetter som hänger samman genom utlöpare. Korgarna sitter inte långs stängeln utan enbart i toppen, och holkfjällen är ej bruna.
Några andra kattfötter (Antennaria) i fjällen har bruna holkfjäll, men även de har enbart korgar i toppen, och utbredningen sammanfaller knappast med skogsnoppans.
Ullörter (Filago, Logfia) (södra och mellersta Sverige) är annueller som ej har bladrosett. De växer på öppen jord och har korgar i samlingar. Holkfjällen är ej bruna.

Skogsnoppa växer på kalkfattig mark i sandiga trädesåkrar, en miljö som särskilt lyfts fram i Sterner (1938) och där den ännu kan ses ibland. Växten anses ursprunglig på havsstränder, strandvallar, grusåsar och i gles tallskog; än idag är den funnen i glesa skogar med tall eller björk men saknas från övriga miljöer som nämns. I stället växer skogsnoppa idag i betade hässlen eller ljunghedar, på hyggen och längs skogsvägar. Ruderatmarker som grusplaner vid mobilmaster och gamla sandtag är andra växtplatser.

Skogsnoppa har idag liksom förr sina huvudförekomster på västra Öland, från Högsrum sn i norr till Kastlösa i söder, områden som hyser kalkfattigare marker än övriga Öland kan erbjuda. Utbredningskartan i Sterner (1938) liknar mycket dagens men växten har försvunnit från några socknar. Under inventeringen har skogsnoppa hittats i en nyröjd björkdunge ca 4 km öster om Vickleby kyrka samt ONO om Frösslunda, Sandby sn, på en betad och nyröjd alvarfriskäng med enbuskar; skogsnoppa är inte tidigare noterad från Stora Alvaret. Även förekomsterna i Mittlandets södra del, betade hässlen, var tidigare okända. Arten missgynnades när gårdagens sandiga åkrar och trädor planterades med tall eller tilläts växa igen. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Fuktig, kalkfattig sand: ljungtallskog, granskog, äng, beten, körvägar och stigar samt vid sandiga diken. Hälften av fynden under Projekt Gotlands flora har gjorts i Visby med omgivande socknar. Äldre fynd har noterats från 33 växtplatser, och arten angavs av Johansson 1897 finnas ”H. o. d. på sandområdena”. Arten kan ha minskat under 1900-talet, möjligen beroende på igenväxning efter minskat bete.

Skogsnoppa växer på torr till frisk, näringsfattig, oftast sandig mark utmed och på sällan körda små skogsvägar och stigar, på vägkanter, i grustag, i gamla åkrar och trädor men även på banvallar, grusplaner och annan skräpmark.

På hösten kan man se mängder av centimeterstora nya plantor nära en grupp med överblommade blomställningar på kanten av en skogsbilväg. På ett markberett hygge kan det vid samma tid finnas fröplantor som är 6 cm stora, troligen grodda samma år. Mest ser man dock äldre plantor. Vid basen av den vissna blomställningen finns vid snösmältningen ett nytt skott med bladrosett som övervintrat grön. Arten börjar blomma i mjölkens tid och fortsätter i ljungens. Den sprider frö i lingonens tid.