Ingemar Gustafsson
Nässjö 2022-06-28
Taxasida
nysört
Achillea ptarmica
L.
nysört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Foto: Ingemar Gustafsson
Översikt
Översikt
nysört är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- nysört
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Achillea ptarmica
Vetenskapligt namn, fullständig form
Achillea ptarmica L.
Svenskt namn
nysört
icelandic
Silfurhnappur
norwegianBokmal
nyseryllik
norwegianNynorsk
nyseryllik
Finskt namn
ojakärsämö
finlandSwedish
nysört
Danskt namn
Nyse-røllike
Foton
Ingemar Gustafsson
Nässjö 2019-08-20
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Mats Runeson
Opparyd, Grimslöv 2026-01-19
Anders Delin
Skalberg, Lingbo 2013-07-30
Patrik Engström
Hemavan 2018-07-28
Lars Efraimsson
Källsäter, Kils kommun 2018-06-29
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2011-08-13
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Se vitpytta Achillea ptarmica var. multiplex och vanlig nysört Achillea ptarmica var. ptarmica
Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Nysört är ursprunglig men starkt kulturgynnad. Den växer främst på frisk till fuktig mark med ganska högvuxna gräs och örter - strandängar, naturbetesmarker, övergivna mossodlingar, fuktiga åkerkanter, diken och gräsdominerade ruderatmarker. Exempel på torra växtplatser är åkervägar och renar.
Närkes flora
Löfgren, L. 2013: Närkes flora.
Se: vitpytta Achillea ptarmica var. multiplex och vanlig nysört Achillea ptarmica var. ptarmica
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Se vitpytta Achillea ptarmica var. multiplex och vanlig nysört Achillea ptarmica var. ptarmica.
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Gammal bofast art.
Se även vitpytta Achillea ptarmica var. multiplex.
Ångermanlands flora
Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.
I stort sett trivialart, men glesare förekomster i de N och NV socknarna, kan lokalt saknas. Detaljer otillräckligt kända. Arten torde ha invandrat under 1800-talets senare hälft och kring sekelskiftet, tidigaste uppgifter från Härnön (Arn. enligt Hartm. 1870) och Själevad (V. F. Holm enligt Hartm. 1879).
Flora över Dal
Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.
Allmän
Härjedalens kärlväxtflora
Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund.
ISBN 91-971255-9-8.
Först uppgiven av Birger (1908a).
Västmanlands Flora
Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.
Allmän i Bergslagen och Skogslåglandet; tämligen allmän på V. Mälarslätten, spridd utan nämnvärda luckor i dess Ö. del. Känd från Ängsö (några lokaler, bl.a. lång sträcka långs vägdiken och -renar före Berg[!]), men på de mindre Mälaröarna mestadels frånvarande. Också i äldre tid glesast i SÖ. Skälet av allt att döma ofullständig spridning Utbredningstyp: N1 (pU?).
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
1806 Achillea ptarmica L.
This polymorphic species includes several lower taxa occurring in specific areas of Eurasia, viz. subsp. ptarmica in most of Europe, northwards as an introduced and naturalized plant, and, as an adventive, in N. America, subsp. ptarmicifolia (W illd.) Heim. In Caucasus, subsp. cartilaginea (Ledeb.) Heim. (syn.: A. salicifolia Bess.) in E. Europe and Siberia (adventive in Finland; cf. Uotila in Mem. Soc. F. Fl. Fenn. 5 4/1978, p. 21 ff.), subsp. acuminata (Ledeb.) Heim. in E. Asia and subsp. macrocephala (Rupr.) Heim. from Kamtchatka to Honshu.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Nysört är spridd i en stor del av Europa förutom längst nere i söder. Växten anses i delar av Sverige (Skåne och Halland) vara gammal i floran medan den i andra landskap inkommit senare och främst under 1800-talet spridits med utländskt vallfrö. I Småland ser man ett samband med att myrmarker dikades och odlades upp (Edqvist & Karlsson 2007).
På dagens Öland växer nysört på friska, kulturpåverkade lokaler som betesmarker, åkerkanter, vägrenar, diken och jordtippar; den är även funnen i igenväxande och ohävdade fuktängar. Efter röjningar av buskmarker gynnas arten av en ökad näringstillgång. Flera av lokalerna är kalkfattiga efter öländska mått mätt.
Nysört är ovanlig på Öland och glest spridd i landskapet. Den har inte återfunnits i åtta socknar men har å andra sidan dykt upp som nyfynd i sex socknar. Endast i de nordliga socknarna Böda och Högby håller den ställningarna. En viss minskning bedöms föreligga jämfört med Sterner (1986) beroende på att fuktiga åkrar idag är bättre dränerade samt att frodiga fuktängar inte längre hävdas och därför växer igen med buskar och högväxt vegetation. Att arten är sent inkommen till Öland stöds av den ökning man ser i antal sockenfynd i Sterner (1986) jämfört med Sterner (1938). Detta talar för att den bör ha inkommit under 1800-talet, troligen någon gång strax före primärfyndet 1841. Jämfört med Sterner (1986) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer); vår bedömning är en antydd minskning.
Nysört företräds på Öland av vanlig nysört var. ptarmica och vitpytta var. multiplex, den sistnämnda förekommer i odling och har fyllda blommor.
Inkommen kulturföljeslagare, bofast.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Inkommen?
Öppen, frisk till fuktig miljö på sand och torvjord: gräsmark, å-, bäck- och dikeskanter, väg- och åkerrenar samt åkrar, oftast i dikade myrar. Matsson (1895) bedömde nysört som icke inhemsk på Gotland. Hans bedömning är inte orimlig; arten är kulturgynnad på Gotland, och det är möjligt att den kommit in med vallfrö i sen tid.
Johansson (1897) angav arten som sällsynt. Äldre förekomster är kända från 30 växtplatser, så nysört ökade på 1900-talet
Endast vanlig nysört var. ptarmica är känd från Gotland.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Troligen gammal inkomling, växer på fuktig till frisk mark i högörtängar i betesmarker och hagar, på stränder, längs diken och åkervägar, även på annan kulturmark som kring gårdar och på tippar. Noterad av Linné (1755), i Rudberg (1902) angiven som tämligen allmän till spridd. Nu är nysört mycket vanlig i hela landskapet. 787 rutor (95 %). På gamla tomter finns vitpytta A. ptarmica var. multiplex sällsynt kvarstående.
Sörmlands flora
Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.
Mellaneuropa, Asien. I Sverige hela landet. I Sörmland mycket allmän – (86%). Nysörten är flerårig och påträffas på kulturskapade marker av många slag, främst dikesrenar, skogsbryn, övergivna åkrar och vägkanter. Särskilt vanlig är den på övergiven, gärna något försumpad åkermark. Nysörten är en relativt ny medlem i landskapets flora. Under 1700-talet var den ännu okänd, men kom under 1800-talet in med utländskt vallfrö. Vid 1800-talets mitt var växten ännu en stor sällsynthet (Hofberg 1852). Den ökade därefter explosionsartat för att i början av 1900-talet vara rätt allmän t.ex. i Stockholmstrakten (Andersson m.fl. 1914). Växten har gynnats av utdikningar och av vallodling och ökningen har under 1900-talet fortsatt, särskilt i skogsbygderna. En form med fyllda korgar – vitpyttor odlas sedan gammalt i trädgårdar men har inte påträffats som förvildad.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Allmän i Uppland. 628 kartblad, 1852 kvadranter.
Almq. Merendels tämligen allmän, i södra skärgården till odlingsgränsen; i norra skärgården blott vid Gräsö gård.
Nysört förekommer i allehanda öppna marker i kulturlandskapet. Den växer i hagar, betesmarker och skogsbryn, i diken, på vägkanter och trädesåkrar.
Almq. Merendels tämligen allmän, i södra skärgården till odlingsgränsen; i norra skärgården blott vid Gräsö gård.
Nysört förekommer i allehanda öppna marker i kulturlandskapet. Den växer i hagar, betesmarker och skogsbryn, i diken, på vägkanter och trädesåkrar.
Gästriklands flora
Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Den nu vittspridda nysörten har kommit in i sen tid – troligen under slutet av 1700-talet. Den tidigaste uppgiften är från 1810 då den uppgavs av Carl Johan Hartman och Claes Östling från Gävle »vid Lerviken i skogen«. 1818 angav Carl Johan Hartman den som ett exempel på »sällsyntare vexter som förekomma omkring Gefle« och 1848 var den fortfaran-de bara känd från en lokal kring Gävle. 1863 hade antalet lokaler utökats till tre och 1902 betecknades den som ganska allmänt spridd över landskapet. Den snabba expansionen från slutet av 1800-talet talar för att den i huvudsak kommit in med vallfrö. Spridningen har säkert burits fram av slåtterbruk, skogsbete och hästtransporter. Växten har kallats »tusensköna« i Ockelbo.
Vitpytta, var. multiplex, är en odlad form med fyllda blomkorgar. Den har inte setts under inventeringen men odlades förr på några platser i landskapet – angiven från Vi i Ockelbo samt från kyrkogårdar i Gävle och Österfärnebo av Arnell (1902).
De vanligaste följeväxterna är röllika (34%), rödven, kråkvicker, blodrot, vitklöver, rödklöver och tuvtåtel. Nysörten blommar på sensommaren.
Vitpytta, var. multiplex, är en odlad form med fyllda blomkorgar. Den har inte setts under inventeringen men odlades förr på några platser i landskapet – angiven från Vi i Ockelbo samt från kyrkogårdar i Gävle och Österfärnebo av Arnell (1902).
De vanligaste följeväxterna är röllika (34%), rödven, kråkvicker, blodrot, vitklöver, rödklöver och tuvtåtel. Nysörten blommar på sensommaren.
Hälsinglands flora
Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Nysört hade efter 12 år koloniserat en sandbank i Galvån som lades upp av extremt högvatten. Enstaka exemplar hade grott i starrbården. Den etablerade sig även på botten i en fors som blottlades vid kraftverksbygge i Arbrå. Annars har fröplantor sällan observerats, trots att artens historia i landskapet antyder att de har avgörande betydelse. Nysörten har sparsamt med blad nära marken och saknar gröna delar ovan jord under vintern, men under jord finns då centimeterlånga ljusgröna ändar på skotten. Den börjar blomma i linneans tid och blommar tillsammans med ängsvädd fortfarande ofta när lingonen är mogna.
Se även vitpytta Achillea ptarmica var. multiplex
Medelpads flora
Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Nysört tillhör de inkomna vallfröogräsen och är ett av dem som anpassat sig bäst. Arten intar idag en viktig plats i kulturvegetationen och tycks fortsätta att expandera. Särskilt påtaglig är den i sura områden – den kanske rentav gynnas av försurningen. Nysörten växer helst på fuktig mark och är typisk i försumpade lägdkanter, dräneringsdiken mellan åkrar och igenväxande strandsnår. Ofta ses den i rätt tät högörtsvegetation. Ibland finns den i nygjorda lägdor, t.ex. i Attmar Långskog och Tynderö på nordvästra Åstön. Den kommer in på betade strandängar och är vanlig på störda strandavsnitt, som badplatser, utfyllnader och schaktningar. Den är även sedd vid kraftverk, på regleringsstränder och på havsstrand som i Tynderö Våle. Nysört är också vanlig i fuktiga jordtäkter, på utfyllnadsmassor, tippar, industri- och ödetomter. Inte sällan följer den skogsbilvägar, och den kan växa på bark vid timmeravlägg. I tätorterna är den vanlig och uppträder särskilt som svårutrotat ogräs i planteringar och trädgårdar; i Sundsvall finns den även i järnvägsmiljö. Nysörten kan växa mycket torrt, som i grustag vid Skottsunds skjutbana i Njurunda. På torrare mark tycks den dock fordra glesare vegetation.