skogskorn
Hordelymus europaeus
Skogskornet är ursprungligt. Växten är sydlig och har troligen fått sin utbredning under bronsåldern vid värmeperiodens slut. Arten upptäcktes först 1983 på den klassiska växtlokalen Sävasjön söder om Gävle. Ytterligare två lokaler upptäcktes ett år senare.
Skogskornet är en lundväxt som normalt växer i rika ädellövskogar men som i Gästrikland och norra Uppland även förekommer i örtrik granskog. Arten är kalkgynnad och kräver mullrik skogsmark med relativt högt pH. Den växer ofta i små gläntor och i storblockiga sluttningar. Kopplingen till blockrik mark kan innebära lokalklimatiska fördelar men kan också bero på att arten här undgått bete. Den anses vara känslig för skogsbete och har troligen missgynnats då detta var som intensivast vid 1800-talets slut och 1900-talets början (Bergström, Stighäll & Zachrisson 2003). De tre kända förekomsterna i landskapet ligger dock på blockfattig moränmark. Detta faktum och att arten upptäcktes så sent talar för att den är en nykomling. De små förekomsterna är dock lätta att förbise. Samtliga är lokaliserade till särskilt rika vegetationsavsnitt i starkt kalkpåverkad örtrik granskog. I anslutning till förekomsterna finns arter som guckusko, nästrot, lund-elm, lungört, blåsippa, alm och strävlosta. Skogskornet är en exklusiv signalart för naturvärden i kalkbarr-skogar och representerar värdepyramidens topp.
Arten minskar i antal om skogen blir för tät och den gynnas av det ljusinsläpp som uppstår genom vindfällen eller vid gallring. Detta är tydligt på lokalen vid Långhäll där förekomsten expanderat ett tiotal meter och antalet blommande strån kontinuerligt ökat under en tioårsperiod efter gallringen. Stora svängningar i antal har annars skett även där skogstillståndet varit konstant. Ett märkligt faktum är också att växten på de två lokalerna vid Sävasjön inte etablerat sig utanför de ytor där de upptäcktes. Spridningen har faktiskt inte skett längre än en eller annan strålängd. Växten anges som känslig för kalavverkning och skulle troligen missgynnas kraftigt av fältskiktets igenväxning med hyggesväxter – särskilt av piprör som saknas på de slutna skogskornslokalerna men som bildar massvegetation på kalkrika hyggen.
Skogskornet är en lundväxt som normalt växer i rika ädellövskogar men som i Gästrikland och norra Uppland även förekommer i örtrik granskog. Arten är kalkgynnad och kräver mullrik skogsmark med relativt högt pH. Den växer ofta i små gläntor och i storblockiga sluttningar. Kopplingen till blockrik mark kan innebära lokalklimatiska fördelar men kan också bero på att arten här undgått bete. Den anses vara känslig för skogsbete och har troligen missgynnats då detta var som intensivast vid 1800-talets slut och 1900-talets början (Bergström, Stighäll & Zachrisson 2003). De tre kända förekomsterna i landskapet ligger dock på blockfattig moränmark. Detta faktum och att arten upptäcktes så sent talar för att den är en nykomling. De små förekomsterna är dock lätta att förbise. Samtliga är lokaliserade till särskilt rika vegetationsavsnitt i starkt kalkpåverkad örtrik granskog. I anslutning till förekomsterna finns arter som guckusko, nästrot, lund-elm, lungört, blåsippa, alm och strävlosta. Skogskornet är en exklusiv signalart för naturvärden i kalkbarr-skogar och representerar värdepyramidens topp.
Arten minskar i antal om skogen blir för tät och den gynnas av det ljusinsläpp som uppstår genom vindfällen eller vid gallring. Detta är tydligt på lokalen vid Långhäll där förekomsten expanderat ett tiotal meter och antalet blommande strån kontinuerligt ökat under en tioårsperiod efter gallringen. Stora svängningar i antal har annars skett även där skogstillståndet varit konstant. Ett märkligt faktum är också att växten på de två lokalerna vid Sävasjön inte etablerat sig utanför de ytor där de upptäcktes. Spridningen har faktiskt inte skett längre än en eller annan strålängd. Växten anges som känslig för kalavverkning och skulle troligen missgynnas kraftigt av fältskiktets igenväxning med hyggesväxter – särskilt av piprör som saknas på de slutna skogskornslokalerna men som bildar massvegetation på kalkrika hyggen.
Ekologi
Skogskorn är ett bredbladigt och högvuxet skogsgräs. Arten är närmast otuvad eller bildar lösa tuvor. Från tuvorna kan nya sidoskott anläggas men annars finns ingen organisation för vegetativ spridning. Basala skottdelar övervintrar gröna men de blommande skotten vissnar ner till vintern. Växten är beroende av kontinuerlig nyetablering från frön för sin överlevnad. Fröna uppges ha hög grobarhet och sakna frövila. Troligen är ojämn fröföryngring en orsak till att arten växlat så starkt i antal på lokalerna.
Utbredning
Mycket sällsynt (3 lokaler i 1 ruta).
Lokaler
1. Valbo, Sävasjöns NR, Sävasjön SO, 13H3g 6716857 1582635, ängsgranskog med ädellövinslag i sluttning, starkt kalkpåverkad skogsvegetation 1983 (PST), årlig kontroll, växlande antal strån som minst 9 1986 och som mest 65 1989 (PST & Å Lundblad).
2. Sävasjön O, intill stigen, 13H3g 6716946 1582717, ängsgranskog med starkt kalkpåverkad skogsvegetation och rik förekomst av guckusko 1984 (PST), årlig kontroll, som mest 45 strån 1987, därefter minskande och kanske försvinnande, 2 ex 2012 (Å Lundblad).
3. Långhäll S, 13H3g 6719326 1584147, ängsgranskog med starkt kalkpåverkad skogsvegetation 1984 (PST), årlig kontroll först 4–7 strån, därefter ökande (gallringseffekt) till som mest 81 ex 2010 (Å Lundblad).
2. Sävasjön O, intill stigen, 13H3g 6716946 1582717, ängsgranskog med starkt kalkpåverkad skogsvegetation och rik förekomst av guckusko 1984 (PST), årlig kontroll, som mest 45 strån 1987, därefter minskande och kanske försvinnande, 2 ex 2012 (Å Lundblad).
3. Långhäll S, 13H3g 6719326 1584147, ängsgranskog med starkt kalkpåverkad skogsvegetation 1984 (PST), årlig kontroll först 4–7 strån, därefter ökande (gallringseffekt) till som mest 81 ex 2010 (Å Lundblad).