färgkulla
Cota tinctoria
Mer information om arten
Färgkullan har kommit in relativt sent – troligen under 1700-talet och huvudsakligen med frövaror. I första utgåvan av Gävletraktens växter 1848 beskrivs den som sällsynt med kommentaren »förr vanligare«. I den senare upplagan 1863 uppges den dock förekomma flerstädes. Vid sekelskiftet betraktades den av Arnell som allmän i landskapet men sparsammast i Hille och mycket ymnig i Torsåker.
Färgkullan odlas ibland som prydnadsväxt vilket kan förklara en del tillfälliga förekomster på soptippar och trädgårdsutkast. Växten har i enstaka fall hittats i potatisland eller andra odlingar och uppgavs förr ha varit vanlig som ogräs i vallar. Förekomster finns också på kalkgrusmarker i Gävlebukten.
Typiska följearter är stormåra (26%), röllika, renfana, kråkvicker, gråfibbla, åkervädd och sandnarv. Färgkullan blommar samtidigt med älggräs, liten blåklocka och röllika.

Ekologi

Färgkullan är en flerårig fröspridd växt med övervintrande blad. Den är knuten till kulturskapade marker. Växten är sol- och värmekrävande och beroende av blottad mineraljord för att kunna etablera nya plantor. Den gynnas av torka som hindrar igenväxning. Stationära förekomster finns därför mest i sydexponerade, branta, sandiga eller grusiga vägslänter och skärningar och många lokaler finns på de grovkorniga och genomsläppliga jordarna längs rullstens-åsarna. Omkring en fjärdedel av alla observationer är gjorda i anslutning till järnvägar. Arten är vanligast längs äldre järnvägssträckningar och linjer som inte längre är i bruk, t.ex. den forna Salabanan. Uppenbarligen ingick arten i de gräsfröinsåningar som förr gjordes längs järnvägarna. Många förekomster finns också i äldre industriområden som erbjuder öppna ytor med naken mineraljord.

Utbredning

Mindre vanlig (40% och 175 noterade lokaler). Minskande?
karta