liljekonvalj
Convallaria majalis
Liljekonvalj är en ursprunglig skogsväxt. I Ovansjö förekom dialektala benämningar som »kavaljersblomma«, »liljevallkoblomma«, »jungfrutårar«, »konfalj« och »komliljevallsblomster«. Växten var vanlig även på 1800-talet men har av allt att döma ökat sedan dess. Den är igenväxningsgynnad och har kunnat breda ut sig i takt med att slåtter och naturmarksbete upphört. Liljekonvaljen blev landskapsblomma 1908 och det tycks aldrig rått något tvivel om att den skulle föräras Gästrikland. Detta trots att liljekonvaljen vann klart i Blekinges folkomröstning om saken.
De vanligaste följearterna är stenbär (40%), piprör, vitsippa, gran, rönn, blåsippa och asp.
Liljekonvaljen tål väl att plockas och blommar hos oss främst i början av juni parallellt med skogsstjärna och även samtidigt som smörblomma, trolldruva, vårfingerört, tysk fingerört och syren.
De vanligaste följearterna är stenbär (40%), piprör, vitsippa, gran, rönn, blåsippa och asp.
Liljekonvaljen tål väl att plockas och blommar hos oss främst i början av juni parallellt med skogsstjärna och även samtidigt som smörblomma, trolldruva, vårfingerört, tysk fingerört och syren.
Ekologi
Liljekonvaljen är flerårig och förökar sig effektivt med krypande jordstammar. Den förekommer i de mest skiftande miljöer men skyr havsstränder och starkt kulturpåverkade miljöer. Liljekonvaljen växer både på kalkrika och kalkfattiga jordar men den är tydligt gynnad av kalk. Exempel på detta är extremrikkärr där den utgör en karaktärsart i örtrika fastmattor. Den förekommer även i kalkpåverkade sumpskogar, på hällmarker och berg (rikligast på basiska bergart-er). Vid Dalälven och på Gävlebuktens öar finns särskilt yppiga bestånd av liljekonvalj. På Eggegrund och andra öar blir konvaljemattorna heltäckande över hundratals kvadratmeter. Trots att liljekonvaljen tillhör karaktärsarterna i många mullrika lundmiljöer saknas den ibland eller är påfallande ovanlig i de kalkpåverkade lågörtgranskogarna. Möjligen blir den täta granskogen till slut outhärdlig för den ljusälskande liljekonvaljen. Den tål översvämning och utgör fältskiktets viktigaste art i strandskogar längs Dalälven, Testeboån och andra större vattendrag. Liljekonvaljen har framgångsrikt koloniserat igenväxande slåtterängar och betesmarker i hela landskapet.
Utbredning
Liljekonvaljen är vanlig och talrik i hela landskapet. Utbredningen är heltäckande men den har sina rikaste förekomster längs kusten och i södra delen av landskapet. Som landskapsväxt är konvaljen ovanligt väl vald. Få provinser torde kunna uppvisa så många och yppiga liljekonvaljlundar som Gästrikland.
Mycket vanlig (100% och 1709 noterade lokaler).
Mycket vanlig (100% och 1709 noterade lokaler).