ängsvädd
Succisa pratensis
Ängsvädd är en ursprunglig art. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 beskrivs den som allmän. Den har troligen varken ökat eller minskat sedan 1800-talet.
Den vanligaste följearten är blodrot (43%), därnäst följer piprör, stenbär, älggräs och blåtåtel. Ängsväddens blomning börjar ungefär samtidigt som mjölkörtens och sammanfaller med ljungens. Den fortsätter till sommaren är slut.
Den vanligaste följearten är blodrot (43%), därnäst följer piprör, stenbär, älggräs och blåtåtel. Ängsväddens blomning börjar ungefär samtidigt som mjölkörtens och sammanfaller med ljungens. Den fortsätter till sommaren är slut.
Ekologi
Ängsvädden föredrar fuktig mark men kan ibland växa ganska torrt. Den trivs inte på näringsrika marker och är oberoende av kalk. Arten växer sällan blött men är tålig mot översvämningar. Den får i första hand ses som en strandväxt vid sjöar och rinnande vatten. Vid alla större skogsåar liksom vid Dalälven är ängsvädd-en aldrig långt borta. Däremot är den mycket sällsynt som havsstrands-växt. Arten är vanlig i naturliga ängar och betesmarker. På fuktig välhävdad gräsmark, t.ex. fukthedar eller strandängar, kan den bli en av karaktärsarterna. Den gynnas av både slåtter och bete. Ängsvädden växer även i skog, men helst i strandnära svämskogar eller i anslutning till våtmarker, översilad mark eller naturliga gläntor. Arten förekommer också i extremrikkärr och sluttande fastmattekärr.
Variation
Vitblommig ängsvädd förekommer sällsynt. Bladens hårighet varierar.
Utbredning
Arten är kustskyende och förekommer sällsynt i skärgården. Detta uppmärksammades redan av Arnell (1924b) som uppger att han inte sett arten på Eskön och Iggön.
Mycket vanlig (96% och 1100 noterade lokaler).
Mycket vanlig (96% och 1100 noterade lokaler).
