plattstarr
Carex disticha
Plattstarr är en ursprunglig art som betraktades som tämligen allmän i Gävletrakten på 1800-talet (Hartman 1863). En likartad bedömning gjordes av Arnell (1924b) som ansåg den allmän i Österfärnebo och flerstädes förekommande i Hamrånge och Hille. Arten har sannolikt minskat sedan dess på grund av upphörande hävd och igenväxning.
Den i särklass vanligaste följeväxten är älggräs (52%) följt av gulvial, strandlysing, kråkvicker, majsmörblommor, ängskavle och tuvtåtel. Plattstarr blommar ungefär samtidigt som skogsstjärna.
Den i särklass vanligaste följeväxten är älggräs (52%) följt av gulvial, strandlysing, kråkvicker, majsmörblommor, ängskavle och tuvtåtel. Plattstarr blommar ungefär samtidigt som skogsstjärna.
Ekologi
Plattstarrens huvudbiotop är extremrikkärr och fuktängar. Den är ljuskrävande och kalkgynnad. Arten uppträder i ett förhållandevis snävt intervall av markfuktighet. I rikkärren trivs den bäst i de fuktängsartade kantzonerna och helst i anslutning till utströmningsdelen. Den viktigaste biotopen är dock sötvattensstrandängar på lerunderlag. Med sina krypande jordstammar och grenade utlöpare blir plattstarren ofta vegetationsbildande i strandängarnas övre fuktängsartade delar. De flesta lokaler ligger i anslutning till odlad mark och har tidigare utgjort slåtterängar. Slåtter minskar konkurrensen med älggräs och andra kvävande örter. Även svagt bete tycks vara gynnsamt och all hävd hindrar igenväxning till fuktskogar eller videsnår. Plattstarren förekommer mer sparsamt också i åker- och vägdiken och på fuktiga gamla odlingar – troligen till stor del rester av gamla förekomster i fuktiga slåtterängar som uppodlats. Arten är vanlig längs kusten och etablerar sig redan i grunda och av landhöjningen avsnörda vikar.
Utbredning
Plattstarren är sydlig och har en tydlig utbredningsgräns genom landskapet. Enstaka nordligare lokaler finns i östra Hälsingland och vid Medelpadskusten.
Mindre vanlig (29% och 154 noterade lokaler).
Mindre vanlig (29% och 154 noterade lokaler).
