vit sötväppling
Melilotus albus
Vit sötväppling är en sentida inkomling. Den kom först in med sjöfarten och etablerade sig troligen på 1700-talet. Det första fyndet gjordes 1809 av Carl Agardh i Gävle hamn. Senare har den påträffats i Axmar hamn och i Hillevik. Den beskrivs som sällsynt och kulturspridd i Gävletraktens växter 1848. Under 1900-talet har vit sötväppling ökat starkt och den är fortfarande under spridning. Den sprids nu till stor del med transporter av matjord, grus och fyllnadsmaterial.
Den vanligaste följearten är renfana (43%) följd av gråbo, tussilago, maskrosor och groblad. Vit sötväppling blommar samtidigt med mjölkört, bockrot och gulmåra.
Den vanligaste följearten är renfana (43%) följd av gråbo, tussilago, maskrosor och groblad. Vit sötväppling blommar samtidigt med mjölkört, bockrot och gulmåra.
Ekologi
Vit sötväppling är ljusälskande och växer bara på öppen mark. Den är en fröspridd och snabbväxande pionjärart som gynnas av att bar näringsrik jord blottläggs. Arten är helt knuten till kulturskapade miljöer och har aldrig hittats i naturlig vegetation under inventeringen. Den vita sötväpplingen är industrimarksväxten framför andra. På tippar och industritomter bildar den ofta meterhöga bestånd. Andra typiska miljöer är bangårdar, banvallar, vägkanter till större vägar, bullervallar, grusplaner och allehanda jord- och grushögar.
Utbredning
Artens utbredning är i det närmaste identisk med humlelusernens.
Vanlig (48% och 304 noterade lokaler). Ökande.
Vanlig (48% och 304 noterade lokaler). Ökande.
