Madrör är en ursprunglig växt, men tvärtemot övriga arter i släktet verkar den ha minskat under 1900-talet. I Gävletraktens växter 1848 och 1863 anges den förekomma flerstädes utan att några lokaler uppgavs. Arnell (1924b) angav den kort och gott som allmän och Johan Wiger (1965) bedömde den som tämligen allmän till allmän. Wiger uppger att han noterat den från ett dussin lokaler i Järbo och från ett tjugotal lokaler i Ockelbo. Det är fler än vad som hittats under inventeringen. Växten har troligen missgynnats av den pågående igenväxningen av stränderna sedan slåtter och bete upphört. Även tidigare dikningar i odlingslandskapet har säkert förstört många lokaler.
Vid havet, där växten är vanligast, är den typisk för de mest skyddade vikarnas inre starkt sötvattenpåverkade delar. Dessa delar nås normalt av havet bara vid högvatten sent på höstarna. I inlandet förekommer arten ofta vid stränder i anslutning till odlingslandskapet. Rätt typiska är de inre fuktängsartade starrmaderna runt gungflyomgärdade småsjöar. Arten återfinns också lokalt i större strandkärr av älvängstyp.
Flera lokaler har även påträffats i rikkärr eller extremrikkärr. Arten är överlag starkt knuten till plana våtmarker som påverkas av vattenståndsfluktuationer. Dessa biotoper representerar också miljöer som hävdats flitigt. Ett undantag från detta är förekomster på långgrunda sandiga sjöstränder.
Den vanligaste följeväxten är kråkklöver (59%) följd av vattenmåra, pors, älggräs, kärrsilja, hundstarr och vass. Vid havet förekommer andra arter i sällskapet. Vanligast är fackelblomster, kabbleka, äkta förgätmigej, slåtterblomma, krypven, älggräs och gåsört.