Blåsstarr är en ursprunglig art knuten till stränder och våtmarker. Den uppgavs som vanlig även på 1800-talet och har troligen varken minskat eller ökat.
Arten är vanligast vid småvatten i skogen och vid större sjöar och vattendrag. På långgrunda stränder bildar den ofta artegna bälten i strandvassar och fuktängar. Typiska växtplats-er för blåsstarr är också permanent eller periodvis vattenfyllda svackor i skogen. I sådana »starrlokar« är blåsstarren ofta den dominerande arten. Även avsnörda åfåror, vattensamlingar i alkärr, vattenfyllda gropar samt diken vid vägar, betesmarker och stränder är populära tillhåll. Blåsstarren är ingen myrväxt. Den växer gärna på svämsediment, gyttja, lera och fuktig mineraljord men i liten utsträckning på ren torv. Blåsstarren frösprids lätt och koloniserar lätt nya sötvattenmiljöer i skärgården liksom kulturskapade vattensamlingar.
De vanligaste följeväxterna är kråkklöver (33%), topplösa, flaskstarr, vattenmåra, sjöfräken, grenrör, skogssäv, älggräs och strandlysing. Blåsstarren blommar på försommaren och sätter frukt i liljekonvaljetid.