Vitmåra är ursprunglig. Den beskrivs som allmän i alla tidigare arbeten.
Vitmåran förekommer såväl i odlingslandskapet som på skogsmark, myrar och stränder. Den har sina huvudförekomster i kulturlandskapets gräsmarker. Arten har tidigare varit mycket vanlig i ogödslade slåtterängar och betesmarker. Den anses ibland som hävdgynnad men förekommer ofta i större mängd där hävden har upphört varför det är tveksamt om den har något signalvärde som gräsmarksart. Arten verkar ha gynnats starkare av slåtter än av bete, i vart fall är den mycket typisk för ogödslade tidigare slåtter-hävdade dikesslänter, moränbackar och andra kantzoner i anslutning till gamla åkrar. Vitmåran vandrar även in i gamla övergivna inägor och förekommer i många andra miljöer i kulturlandskapet – inte minst i torrbackar och längs vägkanter och banvallar. Arten är översvämningstålig och har naturliga förekomster i strandens övre del (i epilittoralen). Den förekommer både på stränder till större vattendrag och i havssträndernas lövsnår och lövbårder.
Många förekomster i skogen är säkert rester efter slåtterbruk och skogsbete men arten har troligen ursprungliga biotoper i örtrika fuktstråk, naturliga gläntor och extremrikkärr. En annan möjlig ursprungsbiotop för arten är kalkhällmarker och kalktallskogar där den ofta är en karaktärsart.
I ängs- och hagmarker är de vanligaste följeväxter-na gulmåra (39%), bockrot, skogsklöver, rödven, blodrot, stenbär, röllika, brudbröd och darrgräs. På skogsmark är stenbär (48%), piprör, blodrot, vitsippa och midsommarblomster vanligast. Vitmåran börjar blomma samtidigt som linnea, stormåra och rosor.